Andra sidan 2020

Vi lär känna paret Fredrik och Shirin som stojar glatt i bilen med hans son – de är alla på väg mot ett liv på ny ort. Det hela är idealiserat gulligt som i en reklamfilm. Barnet har stora ögon, mannen är en riktig charmör och kvinnan är vän och söt. Allt för en effektivare kontrast när sammanhållningen ofrånkomligen krackelerar. Det extremt dystra radhuset de flyttar in i har givetvis en mörk hemlighet – de tidigare boende har flyttat ut på grund av en tragedi som involverade försvinnandet av ett barn.

Shirin (genrevana Dilan Gwyn som är filmens behållning) framträder snabbt som filmens huvudperson. Hon oroar sig om hon blir en bra extrammama för lille Lucas vars mamma vars mamma gått bort i cancer (killerkombo av övertydlig dialog och panorering av mammans porträtt hamrar hem poängen).

När hon märker att den lille killen börjar bete sig märkligt tror hon att det har att göra med mammans död. Som publik vet vi bättre - småbarn som viskar ut i luften har hundraprocentig kontakt med andra sidan och snart kan vi bocka av oroväckande viskningar, mörka vindsutrymmen och högst övernaturligt mörka hörn (det här paret bör verkligen investera i en trivsam punktbelysning) några gånger för mycket.

Det smygs i grå korridorer och kikas runt hörn och under sängar så in i h-e för att stackars Shirin ska fastställa att hennes känsla av att något är fel stämmer. Och ja, något är verkligen fel och det är ett manus där filmens par är så otroligt oförmögna att kommunicera med varandra (i Sverige år 2020!) För Fredrik (spelad av en oinspirerad Linus Wahlgren) verkar inte det minsta benägen att tro på att den kvinna han håller så högt– tvärtom avfärdas hon som en hysteriker rakt av på ett sätt som gränsar till misogynt. Inte blir det bättre av att Shirin har en ganska timid karaktär och inte verkar förmögen att stå upp för sig själv. Det är en dynamik som inte känns särskilt kontemporär och gör karaktärerna mindre tilltalande.

 

Det märks att regin håller igen med den grövsta skrämseln och filmen är stundtals visuellt subtil (en knappt framträdande spöklik figur, skepnader som knappt syns i bakgrunden) på ett sätt som storyn inte kan matcha. Hade man valt att internalisera skräcken och förankra den mer i parets inbördes relation kunde det kanske bli något intressant. Som det är nu paraderas varje skräckfilmsgrepp i verktygslådan av regissörerna i hopp om att göra något minnesvärt. Man lånar friskt av James Wans ("Insidious", "The Conjuring") alster men också mycket annat. Det är lite som barn som kastar färg på en vägg. 

"Andra sidan" lider av att vara så genretrogen att den nästan blir en pastisch, samtidigt som den söver mer än den skrämmer med övertydlig dialog och händelsefattigt tempo.  Varför inte bara köra på att det blir fånigt och taffligt ibland? Blinka åt oss lite. Det här är trots allt milslångt från ambitiös skräckdrama a la "Låt den rätte komma in". Om något påminner det stundtals om ett tv-spel.

 

Först mot slutet av filmen när den ska ro sin grundstory i hamn blir det lite mer liv i den och det visas prov på helt okej specialeffekter och lite mer jävlaranamma och intensitet. Det är dessa avslutande scener där vår hjältinna plötsligt åkallar styrkan hos klassiska skräckhjältinnor à la Ripley som räddar filmen från att glida ner i den komplett sövande pastischens källarhål.