Angel Has Fallen 2019

Mike Banning (Gerard Butler) måste vara världens mest otursförföljda livvakt. Efter "Olympus Has Fallen" (2013) och "London Has Fallen" (2016) är det nu dags för en tredje film med i stort sett samma handling: presidenten (Morgan Freeman) utsätts för extremt välplanerade mordförsök och bara en man kan hålla honom vid liv. Tur att Banning är en envis jävel och dedikerad till sitt jobb som ingen annan.

En twist! Banning (eller är det Butler?) börjar bli trött och sliten efter alla år, och får strikta order av husläkaren att ta det lugnt. Gissa om han kommer ta det lugnt?

En till twist! Den här gången är det Banning själv som sätts dit för det senaste attentatet. Några felplacerade hårstrån och - vips - så är FBI, Secret Service och snart hela världen övertygade om att presidentens trogna skyddsängel egentligen är någon slags mastermind bakom dödliga drönarattacker. Men detta är inte direkt filmen som lever på logik och verklighetsförankring, så man får tyvärr dras med några plotholes och manusförfattarnas enkla lösningar.

Vem som satte dit Banning eller varför är inte svårt att lista ut. Men det är inte poängen heller att hålla publikens hjärnceller aktiverade i onödan. Tjusningen med filmer som "Angel Has Fallen" ligger snarare i att se hur en ensam man - må det vara Rambo, McClane eller Liam Neeson - utmanar en hel armé med lite list och mycket ammunition. Jämfört med andra filmhjältar har dock Gerard Butler varken karisman eller musklerna för att bära upp en actionfranchise, och det förvånar mig att "Fallen"-filmerna redan hunnit bli en trilogi. De förra blev ju inte ens särskilt stora biosuccéer?

Den här typen av lättsmälta filmer kallas vanligtvis "bakisrullar", "dussinaction" eller "dum underhållning" i recensionerna. De görs inte med ambitionen att överraska eller förnya genren, de är mest där för att fylla tomrummet fram tills nästa Bruce Willis- eller Denzel-rulle kommer ut. Planen är att locka tonårsgrabbarna från sitt "Fortnite"-spelande och ut på bio. Du vet vad du får, och du har glömt vad du fick så fort filmen är över.

Fram tills filmen är över är det åtminstone hyfsat full fart, med den typen av action som får en att sakna 80-talet. Bakom kameran står Ric Roman Waugh ("Shot Caller"), en före detta stuntman som försöker sadla om till manusförfattare och regissör. Det bäddar kanske inte för filmiska mästerverk, men Waugh ser till att kulorna flyger och blodet skvätter. Mycket pang-pang, många lik som stapplas på hög, några krigskritiska kommentarer, en sista duell mano a mano. Ibland gränsar det till parodi, när man tänker på hur gärna denna film vill vara "The Expendables".

Sen är det alltid trevligt att se Morgan Freeman på vita duken. Även liggandes i koma levererar han filmens mest levande rollprestation. Man känner knappt igen Jada Pinkett Smith i hennes roll som tuff FBI-agent, men hon har varit saknad på bioduken - och kunde lätt ha fått mer utrymme.

Största nöjet i filmen är dock att se Nick Nolte som pappa Banning, en skäggig eremit som gömt sig i skogen ungefär sedan Vietnamkriget. Krutgubben Nolte står ensam ansvarig för hälften av filmens explosioner, och fångar sedan publikens skratt med en malplacerad men skön bonusscen i eftertexterna.

Jag skulle inte direkt klaga om "Nånting Has Fallen 4" omfamnade franchisens mera over-the-top delar, och bara följde Mike Banning med farsgubben på en blodig hämndturné. Förresten, släng in Morgan Freeman, ge honom en k-pist och några f-bomber - det skulle vara underhållning på riktigt!