Änglagård - Andra sommaren 1994

Björns Isfälts bekanta musik. De trivsamma naturbilderna från landsbygden. Närbilder på antikviteter med en historia. Colin Nutley återskapar snabbt stämningen från sin klassiker ”Änglagård” när han låter Fanny (Helena Bergström) och Zak (Rikard Wolff) återvända till landsortsidyllen i Västergötland. Titelgården har dock brunnit ner på grund av en olycka och det är fortfarande hemligheter och intriger som ska nystas upp i den lilla hålan.

Mest fokus är på Fannys pappa. Såväl patriarken Axel (Sven Wollter) och den vänlige men stillsamma Ivar (Tord Peterson) har erkänt sitt förflutna med Fannys mamma och går i tron om att de är far till Fanny. Redan här snubblar filmen lite i sin återupprepning och försöken att komma på något nytt är dessvärre inte till filmens fördel.

Det är svårt – om än till och med omöjligt – att följa upp en sådan succé som första ”Änglagård”, men framför allt onödigt. Vi fick i originalet en alldeles perfekt dos av denna bunt härliga karaktärer. Nu när vi närmar oss dem ytterligare så blir det inte lika intressant eller spännande.

Förutom att Bergström klippt sig, Wollter skaffat skägg och Reine Brynolfsson gjort sig av med sitt så försöker man utveckla rollfigurerna utan att det egentligen finns något behov. Både Petersons surgubbe och Viveca Seldahls bitska Rut har försnällats å det grövsta medan Jakob Eklund (som ska föreställa tjugoplussare men beter sig som 17) verkar vara ständigt kåt och korkad.

Det är överhuvudtaget väldigt mycket fokus på Bergström och hennes ofta halvnakna/avklädda kropp. Männen vill ha henne, kvinnorna är svartsjuka. Det är som om Nutley misstagit henne som filmseriens stjärna när det egentligen är själva berättelsen och dess ensemble som är tjusningen. Hon får dessutom några snyftscener för mycket (till skillnad från första filmens mer nedtonade gråtnivå), något som senare eskalerade i kommande filmer.

Filmens stora behållning är Peterson och Ernst Günther som de charmiga bröderna. Medan mycket annat känns som en såpopera för Dramaten så förblir deras fina samspel en stark grundpelare i filmen. Deras resa till New York och mötet med en förlorad bror (Hollywood-veteranen Ron Dean, som knappt tillför något till filmen) känns som en ursäkt för filmteamet att ta semester men fina miljöbilder är det och duon Ivar/Gottfrids resa är en fröjd att följa.

Däremellan är det väl många poänglösa, förutsägbara eller övertydliga sidospår som inte riktigt leder någonstans. Med sin (för svensk spelfilm) ovanligt långa speltid så händer egentligen inte mycket av dramatiskt värde och någonstans uppkommer känslan av att detta gjort sig bättre i miniserieformat. Nu blir det någorlunda sevärt men ojämnt och spretigt, med för mycket Helena Bergström och underutnyttjade birollskaraktärer.