Änglavakt 2010

På vissa sätt griper regissören Johan Brisingers "Änglavakt" tag. På andra sätt får den en att frusta därför att den blir pinsam. Den griper tag eftersom den på ett stundtals fint sätt berättar om två föräldrar som är nära att förlora sitt barn. Den blir pinsam därför att den är övertydlig och snuddar vid ett pekoral med slitna fraser som "sluta tro och hoppet dör" eller "våga tro och allt är möjligt".

Michael Nyqvist och Izabella Scorupco spelar Ernst och Cecilia, det vackra och lyckade paret som har allt, bra jobb, fin villa och inte minst deras son Alexander. När Alexander slår i huvudet på lekplatsen hamnar han i koma. Flera komplikationer tillstår, läget är allvarligt och doktorn ger färre och färre halmstrån för paret att hålla sig kvar vid.

I denna kris av sorg och förtvivlan går de åt varsitt håll för att hantera situationen. Ernst som är försäkringsman och just man, väljer det rationella spåret och lyssnar på vetenskapen. Cecilia som är konstlärare och kvinna väljer, just det, det mer känslomässiga och andliga spåret och lyssnar till sitt hjärta. Det är också hon som hjälper en främling som blir överfallen i ett parkeringshus. Mannen är fransk, lite mystisk, men vänlig. Han visar sig också veta att Alexander är sjuk. Mannen är en skyddsängel vars uppgift är att få paret att tro, bara då kan deras son vakna ur koman. För mottagliga Cecilia går det förstås lätt, den största av filmens kamper utförs med Ernst som har svårt att lämna sitt förnuftiga jag.

Vid ett antal tillfällen gör Johan Brisinger kardinalfelet och underskattar sin publik. Istället för att utmana vår fantasi eller våra tankar om tro och hopp och viljans kraft skriver han oss på näsan, bokstavligt. Spänningen kring den gåtfulle fransmannen, frågan om han är en skyddsängel eller bara lite speciell, har berövats oss genom att döpa filmen till "Änglavakt". När paret blir kallade till Alexanders skola och visas till hans klassrum där någon oförklarligt har ritat ett fotografiskt perfekt porträtt av Alexander och hans föräldrar med kritorna på svarta tavlan säger Cecilia att Alexander nog vill kommunicera med dem från andra sidan. Jo, tack, vi förstår faktiskt det.

I denna dramaturgiskt klumpiga hantering av berättelsen försvinner nerv och mystik. Allt förklaras, ibland i dialog, ibland med enkel symbolik. Inget lämnas åt oss att fundera över eller pussla ihop själva. Det känns som om Brisinger är så ivrig att berätta sin story, att folk ska förstå vilket fint budskap om tro och hopp hans film har, att han förtydligar allt och samtidigt glömmer bort sin egen tro, den på publikens förmåga att se och förstå en film.

Jag tror dock "Änglavakt" kan finna sin publik. Det finns en törst efter en sorts snusförnuftig vardagsandlighet i landet, som den som levererades i "Så som i himlen" eller i Paolo "Det är möjligheten att förverkliga en dröm som gör livet spännande" Coehlos eller Björn "jag simmar från stranden jag till stranden du i havet vi" Ranelids böcker.