Anna Nicole Smith: You Don't Know Me 2023

Anna Nicole Smith delar mer än utseende och utstrålning med Marilyn Monroe. Även sökandet efter sammanhang och längtan att höra hemma, länkar dem samman, liksom gör deras tragiska öden och alltför tidiga bortgång. När så Smith föräras en dokumentärfilm om hennes liv, är det trist att behöva konstatera att den egentligen mest handlar om vägen till hennes död. Filmen gör inte alls det den lovar, nämligen att leverera ett annat och mer okänt perspektiv till historien om modellen och kvinnan bakom.

 

Vi får i filmen, under ledning av den skarpögda regissören Ursula Macfarlane (”Rovdjuret”, 2019, om Harvey Weinstein), möta den unga Vicky Lynn från Mexia i Texas. En drömmande flicka, som med tiden kom att bli Anna Nicole Smith med hela världen. Det börjar rätt bra och upplägget känns både intressant och tonen respektfull. Något ändras dock med tiden. Efter ett tag, blir det på sina håll oväntat plumpt, och när Macfarlane väljer att visa upp omotiverade barbröstade klipp på modellen, känns det bara snaskigt.

 

Stora tuttar var absolut en del av framgångssagan, och det vet vi. Att de då åter lyfts upp till beskådan känns här som ett billigt knep. För är det inte det där andra, det bakom bysten, som vi ska fokusera på i en film som heter ”Anna Nicole Smith: You Don’t Know Me”? Jag trodde det och blir därför lätt besviken. 

 

Det är i övrigt många visuellt väl valda klipp och bilder, som är redigerade med högt tempo och tydligt driv. Vi får följa en kvinnas väg till toppen och det skoningslösa fallet ner. Det finns gott om både hopp och djup tragik mellan turerna, som det brukar när ett känt kvinnoöde avhandlas. Det finns goda ansatser att berätta om andra, mer betydelsefulla saker, som relationen till föräldrar och syskon, men många sådana trådar släpps med vinden, och tas aldrig upp i igen. Och det väcker fler frågor, än ger några svar. 

 

Tragiken hör givetvis också hemma här, men den historien har vi redan hört. Den här gången hade jag velat se något annat, lära mig något nytt. Det får jag inte. Istället ges tabloidskvallret och eländet vid sidan av de polerade pinupp-bilderna mest plats, och jag blir lite ledsen och håglös som resultat. 

 

Det är svårt att göra en film om ett liv som oväntat, och inte för så länge sedan slocknade. Risken är att det inte bara blir extremt subjektivt, utan även spekulativt, då huvudpersonen själv inte kan uttala sig. Den problematiken är väldigt påtaglig här. Förvisso finns några intervjuer med Anna Nicole som ledsagar valda delar, men väldigt mycket kommer berättas via andra-, eller till och med tredjehandskällor. 

 

”Anna Nicole Smith: You Don’t Know Me” lämnar i slutändan en hel del övrigt att önska. Huvudpersonen utmålas som en kalkylerande lycksökerska, och även om hon nu potentiellt var även det, så är ju den bilden redan bekant, och därför hade jag allra minst velat få den mer nyanserad. Jag hade velat ha mer av det som fanns bakom rubrikerna. Om hennes drömmar, besvikelser och svek, det som på ytan drev på framgången, men också om hennes kärlek till barnen. Det får jag inte, men det är så hon hade förtjänat att få göra ett sista avtryck på.