Annie 1982

Filmen baserad på en musikal som baserades på en serie (”Little Orphan Annie”) blev nästan lika hatad som fjolårets remake när den kom. Så pass mycket att filmens legend till regissör, John Huston, nominerades till kalkonpriset Razzie och aldrig igen gjorde en musikal. Och, visst är det svårt att tänka sig att den är gjord av skaparen bakom episka klassiker som ”Afrikas drottning” och ”I asfaltens djungel”.

Kanske är den helt enkelt för amerikansk. Det finns en besk eftersmak i en film där den föräldralösa titelflickan blir lycklig först i ett rikemanshem hos en bufflig miljonär, och alla – inklusive skurkarna – sjunger trallvänliga sånger med teman som kidnappning och mordförsök i bakgrunden. Det är inte för intet att John Waters använde den i bakgrunden när han lät förortsmamman i ”Serial Mom” klubba ihjäl ett av sina offer med en lammstek.

Men samtidigt är det trots allt en familjemusikal, som dessutom utspelas under Depressionen. Klart man behöver vrida upp stämningen. Om karaktärerna inte ständigt ska få brista ut i sånger om allt från hundar till biografbesök här var då? Många sångnummer är på gränsen till irriterande catchy och dansen välkoreograferad. Här handlar det om proffs som kan sin konst till skillnad från nutida musikaler där man slängt in alla från Pierce Brosnan till Russell Crowe.

Debutanten Aileen Quinn i titelrollen har inga problem att hålla samma tempo som begåvade favoriterna Albert Finney (som steppar!), Tim Curry (vars häftiga rollregister sträcker sig från Dr. Frank-N-Furter till clownen Pennywise) och bombnedslaget Bernadette Peters. Och veteranen Carol Burnett tar chansen att spela över å det grövsta som barnhemsföreståndarinnan som hånglar med sin radio och är så alkoholiserad att hon super ur blomvasen.

Det är ett kitschigt, överdrivet spektakel som lär vara en pina om man ogillar musikaler generellt. Men det är en film som är underhållande och lätt att tycka om. Då gör det nästan inget att man säger ”Oh boy” eller ”Oh my goodness” några gånger för mycket, att man går över gränsen i en på tok för klämkäck scen där Annie sjunger med president Roosevelt eller att filmens enda svarta karaktär är en voodoostereotyp vars uppenbarelse gör att barn svimmar. Nästan.