Anonym 2011

Är det någon odödlig poet som film- och teatervärlden älskar att damma av så är det William Shakespeare, vare sig det handlar om att uppdatera något av hans egna verk eller skildra hans egna (oftast påhittade) äventyr, som i "Shakespeare in Love".

Här handlar det dock om varken eller, utan om den - påstått - verklige författaren bakom hans historier, hovmannen Edward de Vere (Rhys Ifans), earl av Oxford. I den här filmen ligger han bakom pjäser som "Romeo & Julia" och "Hamlet" men låter dem sättas upp anonymt, med stor succé. Så småningom tar en pompös skådespelare - William Shakespeare (Rafe Spall) åt sig äran till Edwards budbärare (Sebastian Armesto) stora förtret, allt i skuggan av drottning Elizabeth I (Vanessa Redgrave), som försöker förtränga sitt förflutna med Edward...

"Anonym" är lång, hoppar mycket i historien (redan under första kvarten har vi gått från en nutida teaterföreställning via 1500-tal till 40 år tidigare) och det är inte helt lätt att hänga med i all historisk fakta och personer som dyker upp eller nämns. Men trots detta blir det aldrig så segt och tråkigt som kostymdramer av denna sort kan bli. Kanske är det där Roland Emmerichs - vars karriär tidigare i regel bestått av pampiga actionfilmer - förmåga för underhållning tar ut sin rätt. För även om det knappast är en korrekt historielektion då filmens huvudintrig bygger på teorier så är det ett snyggt, imponerande hantverk med fantastisk detaljrikedom i form av scenografi och kostym, och ett hejdundrande foto som heter duga.

Dessutom har man lyckligtvis valt brittiska kvalitetsskådespelare framför de mer väntade stjärnnamnen. Ifans visar - för den breda publiken - upp en ny både ödmjuk och dramatiskt gångbar sida. Proffs som Redgrave, Spall, David Thewlis och Joely Richardson (som den yngre versionen av Elizabeth) gör vad de ska likaså. Sen kan man ifrågasätta rollvalet av inte en men två "Twilight"-stjärnor (Xavier Samuel och Jamie Campbell Bower) där särskilt den senare, som Edward i yngre dagar, framstår som en flickidolssöt såpaskådis i jämförelse med sina klart överlägsna motspelare. Och här märks väl en brist hos regissör Emmerich då dialogscenerna, redan tyngda av intrigtät dramatik och svårsmälta repliker, saknar kompetent regi vilket stundtals resulterar i överspel.

Att man ständigt hoppar i tiden gör också att fokus på handlingen blir otydligt och man saknar en tydlig huvudkaraktär, även om många – tack vare skådespelarinsatserna - förblir högst intressanta och sympatiska. Emmerich verkar så uppspelt kring historien att han verkar glömma att utveckla de pulserande känslor som enbart anas i några fängslande öden. Sedan känns vissa detaljer, som den publikfriande humorn hos den stereotypiskt korkade Shakespeare (!), smått malplacerade.

Men trots vissa brister så är det en spännande, välgjord och ur historiskt perspektiv intressant film ur en så pass ovanlig genrekombination som politisk thriller och kostymdrama. Den lär knappast gå hem hos Emmerichs vanliga fans men å andra sidan finns här en chans att se en hyfsat unik film som även den mest kostymfilmsföraktande publik får ut något av. Emmerich har gjort en popcornfilm om Shakespeare – och en kostymfilm för den moderna publiken.