Ant-Man and the Wasp: Quantumania 2023

I vår firar MCU 15 år. Då har Marvel Studios släppt mer än 30 långfilmer i den här påkostade följetongen. Flera har varit skoj, vissa riktigt bra eller rentav popkulturella milstolpar, och andra är spexiga men lättglömda äventyr. ”Ant-Man and the Wasp: Quantumania” vill gärna vara den där viktiga filmen som ska kicka igång Fas 5 med dunder och brak, men det är mycket yta och lite innehåll när vi beger oss in i Quantum Realm.

 

Om de två första ”Ant-Man”-filmerna var själva aptitretaren, kommer här en sjurättersmiddag serverad - och Marvel bryr sig inte om du redan är mätt på superhjältegenren. De kommer trycka ned specialeffekter, explosioner och fysikjargong i halsen på dig tills du kräks.

 

Här kastas MCU:s minsta hjältar in i ett äventyr av gigantiska proportioner. Scott Lang (Paul Rudd), Hope van Dyne (Evangeline Lilly) och kompani sugs in i en manick som gör dem pyttesmå och transporterar dem till ett helt nytt universum: en främmande, fantasirik och farlig värld kallad Quantum Realm. Vi har knappt fått kika in där i de tidigare filmerna - nu visar det sig att kvantumvärlden består av hela civilisationer. Vart du än vänder blicken finns där underliga varelser, slemmiga saker, krigande rebeller, excentriska typer (Bill Murray gör en kort men kul cameo)... och en snubbe som ser ut som broccoli.

 

Här finns massor att upptäcka, minst sagt. Mer det gäller ju också att lyckas ta sig hem. Och på vägen stoppa Kang Erövraren, en tidsresande rymdskurk som blivit strandsatt i denna värld och hotar med evigt mörker. Hopes mamma Jane (Michelle Pfeiffer) har själv sett ondskan i vitögat och darrar av själva tanken på vad han är kapabel till.

 

San Franciscos gator har bytts ut mot jättelika greenscreens, och den där lekfulla kuppkomedi-viben som genomsyrat regissören Peyton Reeds filmserie ersätts med trippig sci-fi-action som borde kittla Star Wars-nördarnas intresse. Ibland känns det som ”Älskling, jag krympte barnen” på syra. Oftast landar dock ”Quantumania” någonstans mitt emellan den kalkonförklarade ”John Carter”-filmens Mars och Uncanny Valley - det är med andra ord rätt lökigt.

 

Det händer mycket. Det smäller en hel del. En nyfiken geléklump och ett bittert, svävande robothuvud står för en del av humorn som ofta riktar sig mot yngre barn. Är du en av dem som håller stenkoll på MCU-mytologin så spetsa öronen när det pratas om tidslinjer och multiversum, det lär bli viktigt för kommande filmer.

 

Men varför ska vi egentligen bry oss? Och varför ser det så ofta risigt ut? Själv tittar jag på filmspektaklet som Kevin Feige och Disney betalat 200 miljoner dollar för, och har svårt att bli riktigt medryckt eller imponerad.

 

När James Cameron skapade ”Avatar”-filmerna så forstod han hur man får en fejkvärld att kännas äkta. På planeten Pandora har varje växt, varje djur, varje liten detalj ett syfte. Ingenting är där av en slump. Men Quantum Realm? Jo, det saknas inte ambitioner. Världsbyggandet är massivt. Listan över VFX-folk som jobbat övertid vill aldrig ta slut när jag pliktskyldigt sitter kvar under eftertexterna. Men det är bara utsmyckning och tjusiga fyrverkerier, som för att försöka dölja det faktum att filmens story är tunn och att en rad begåvade skådisar inte har mycket vettigt att bidra med. Jag hoppas att Michael Douglas åtminstone fick bra betalt.

 

Den stora behållningen är egentligen skurken själv (och det hör du inte ofta om en Marvelfilm). För en gångs skull har man plockat in en riktigt vass skådis istället för en känd filmstjärna. Och det är först i scenerna då Jonathan Majors maktgalne Kang dyker upp som det verkligen börjar spraka om bioduken. Kang ska vara det nya stora hotet efter Thanos, han smögs in redan i tv-serien ”Loki” och har fått en kommande ”Avengers”-film döpt efter sig, med andra ord - en viktig pusselbit i Marvels universum.

 

Men är det värt en biobiljett? Nja, knappast. Här har serietidningsgiganten gått vilse, än en gång, i ett hav av ambitioner och datapixlar och tappat charmen från tidigare "Ant-Man"-filmer.

 

Läs också våra recensioner av:
"Ant-Man" (2015)
"Ant-Man and the Wasp" (2018)