Anthony Zimmer 2005

Anthony Zimmer är en jagad man. Efter att ha ägnat sig åt penningtvätt eftersöks han nu av både franska polisen och ryska maffian. I hopp om att kunna komma undan sina förföljare har Zimmer plastikopererat sig och förvrängt rösten, till den grad att han nu kan befinna sig i samma rum som sina fiender utan att någon, som polischefen uttrycker det, känner igen honom. För att helt skaka av sig sina envisa förföljare skickar Zimmer ett meddelande till sin älskarinna Chiara Manzoni i vilket han ber henne om att leta reda på en valfri man som påminner om Zimmer till kroppsbyggnaden och göra sällskap med denne för att både polisen och maffiamännen skall luras att tro att Manzonis nya bekantskap är just Zimmer i ny skepnad. Jag hoppas att detta referat av handlingen hittills inte har låtit för invecklat, då filmens intrig är rätt okomplicerad. Manzonis val faller på den tillbakadragne översättaren Francois Taillandier. Glad och förvånad blir han över hennes uppmärksamhet och accepterar utan större protester en nattlig vistelse i Manzonis lyxiga hotellrum. Och precis som alltid visar det sig snart att detta var för bra för att vara sant och Taillandier ser sig jagad av mordlystna före detta KGB-agenter som nu extraknäcker inom maffian.

Till att börja med kan jag inte låta bli att reflektera över att ”Anthony Zimmer” är mycket lik, både till karaktärsteckningen och till intrigutvecklingen, en viss amerikansk produktion. Det betyder för det första att man inte behöver vara särskilt uppmärksam för att hitta tydliga motsvarigheter till det franska dramats tre huvudpersoner i den nämnda filmen från USA. Och för det andra betyder det att man kan vara ännu mindre uppmärksam och ändå märka att handlingen i ”Anthony Zimmer” utvecklar sig på nästan samma sätt som i den amerikanska filmen. Till råga på allt känns flera scener i Salles film som tagna från denna, namnlösa, amerikanska produktion. Tyvärr kan jag inte nämna dess titel eftersom jag då skulle avslöja slutets utformning i ”Anthony Zimmer”, vilket jag inte tror skulle vara särskilt populärt bland potentiella åskådare. Däremot vill jag poängtera att filmmakarna inte skall betraktas som misstänkta för någon slags plagiat. Någon europeisk kopia av en amerikansk framgångsrik film handlar det inte om här, utan mannen bakom ”Anthony Zimmer” har tagit del av den kända historien, skalat av en hel del faktorer, tillsatt lite franska ingredienser och därefter fått fram det nuvarande resultatet. Och i och med detta tror jag att jag har sagt nog på denna punkt.

Min spontana tanke efter att ha sett filmen var att den var mycket spännande. När jag sedan satte mig ner för att tänka igenom den inför författandet av denna recension, kom jag fram till att den faktiskt var, även om man undantar de redan nämnda likheterna med den anonyma amerikanska filmen, full med slitna och därmed tråkiga klichéer. Men detta var faktiskt inget som jag funderade på under tiden som jag såg filmen. Något som däremot störde mig mycket var filmens längd. Den hade gärna fått vara lite längre så att regissören och manusförfattaren (i ”Anthony Zimmers” fall är detta en och samma person) fått chansen att utveckla handlingen mer. För som det ser ut nu inträffar vissa händelser mycket abrupt och detta medför dels att den berättade intrigen känns otillräcklig, dels att filmen stundtals kan upplevas som hafsig.     Jag tycker om fransk film men har samtidigt lite svårt för att alltid se de kvalitéer som den påstås ha. Den senaste filmen från Frankrike som jag såg innan ”Anthony Zimmer” var i mina ögon inget att hurra över, men höjdes till skyarna, eller nästintill i alla fall, av många kritiker. Därmed kan det mycket väl förhålla sig så att ”Anthony Zimmer” har en hel del fördelar och kulturella djup som jag missat. Men även om man, som jag, inte lyckas lägga märke till dem är filmen värd att se. För de flesta i publiken kommer förmodligen att tycka att den är spännande för stunden. Och det är väl ändå huvudpoängen med film.