Antiviral 2012

Världen vi presenteras för i "Antiviral" liknar vår egen, med den lilla skillnaden att kändisbesattheten har gått några steg för långt. Nu räcker det inte att samla på autografer eller färga håret efter sin förebild. Nej, ett äkta fan injicerar sig med baskethjältens senaste influensa eller snygga supermodellens herpes. "Bieber fever" fast på riktigt. Och är man riktigt hardcore kan man hugga in på en köttbit framodlad av en celebritets muskelvävnad. Det finns finkrogar för det, och affärerna går strålande.

Syd March jobbar på en klinik som tillhandahåller stjärnornas sjukdomar, som en laglig lyxdrog åt besatta fans. Men den välklädde unge säljaren gör också business vid sidan av, på svarta marknaden. På arbetstimmar injicerar han sig själv med "det senaste heta", på helgerna plågas han hemma i sin seriemördarvita lägenhet för att kunna kopiera sjukdomen han för tillfället bär på och sälja den vidare.

Det är ett intressant koncept han målar upp, filmdebuterande Brandon Cronenberg. Och visst märks det att han har farsans dna i sig, i den skräckblandade förtjusningen kring science fiction och vetenskapens möjligheter och baksidor. Mest tydligt blir det när Syd åker på en dödlig infektion, som tär på hans kropp och psyke ordentligt i många långa och plågsamma scener. Såg vi inte något liknande i "Flugan"?

Någon kopia handlar det dock inte om, regissören och manusförfattaren utvecklar ett eget tydligt språk, en högstiliserad thriller som aldrig riskerar att bli någon B-skräckis. Blodigt och kladdigt, det blir det emellanåt. Kanske för mycket för min smak, vid fjärde blodspyan hade det kunnat räckt. Man bör inte vara känslig för snor, varsekret, eller annat typ av sjukdomsrelaterat kroppsslem heller. Men äcklet ligger alltid mot en verklighetstrogen (nåja) och fascinerande bakgrund, regelbundet återkommande vetenskapssnack får oss att tro att det kan hända snart även här. Mer "Contagion" än "REC", så att säga.

Vi är inte riktigt friska som tar efter alla ansikten på TV och billboards, vill Brandon Cronenberg säga publiken med sin skruvade samhällssatir. Obekväma skratt blandas med kväljningskänslor, men man sitter alltid på helspänn.

Men några nya tankar kring fenomenet kommer inte fram. Det hade absolut varit intressant att få veta mer om personerna som betalar dyra pengar för sin fix. Eller lära känna filmens fiktiva kändisar och vad som driver dem till att blotta sina mindre glamorösa sidor för hela världen. Plocka upp moraliska aspekter av det hela. Nu är det inte så, och det gör inget. Det är framför allt Caleb Landry Jones film, hans historia, och så länge han är med i bild är allt förlåtet. Jones bär upp hela filmen på sina spröda axlar i en rent magisk prestation som Syd, och det var inte en dag för tidigt att Banshee från "X-Men: First Class" belönades med en egen huvudroll. Hans fortsatta karriär i filmens värld, liksom unge Cronenbergs, blir spännande att följa.