Apocalypse 1979

Francis Ford Coppola hade inget dåligt 70-tal. Efter att ha regisserat två "Gudfadern"-filmer samt "The Conversation" och legat bakom rullar som "Patton" och "American Graffiti" avslutade han sitt fenomenala årtionde med dunder och brak i form av en storfilm vars kaotiska inspelning sakta men säkert skulle göra honom galen. Coppola fick belåna allt han ägde för att finansiera den kaotiska inspelningen (som sedermera blev stoffet till dokumentären: "Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse") för att sen kämpa med tyfoner, budgetstrul, Martin Sheens hjärtattack och en överviktig Marlon Brandos divalater innan han ens kunde börja drömma om en färdig film, men vilken film det blev sen..

Genom den ikoniska ljudövergången från helikoptrars rotorblad till takfläkten i kapten Willards (Martin Sheen) Saigon-hotellrum introduceras vi för filmens huvudperson - en man konsumerad av sitt eget självhat, spirituellt nedbruten, besegrad, gravt alkoliserad I väntan på ett uppdrag, och visst får han ett. Willard tar med sig en liten besättning på en resa längs den fiktiva Nung-floden för att sätta stopp för den tidigare briljante översten Kurtz (Marlon Brando) som helt tappat konceptet och börjat leka gud djupt inne i den kambodjanska djungeln. Det blir en båtresa långt från kryssningsreklamer och skärgårdsromantik, en resa in i det mänskliga mörkrets hjärta och för kapten Willard som själv balanserar likt en snigel på den vassa eggen av ett rakblad längs den tunna linjen mellan förnuft och galenskap, mellan godhet och ondska - en konfrontation med sina egna skuggor och demoner.

"Apocalypse Now" chockade en stor publik när den släpptes som en påkostad krigsfilm utan att likna något den amerikanska biopubiken lärt sig om genren. Här kom en krigsfilm som trots massiv budget, explosioner och helikoptrar vände ryggen mot allt vad militära strategier, stora slag och historiska vändpunkter hette för att istället vända sig inåt och studera krigets psykologiska effekter på det mänskliga psyket. En film rik på symbolik med ett febrigt avant garde-formspråk som bar ett starkare släktskap med en syratrip än till John Waynes tidigare Vietnamfilmer.

Filmen tar formen av en odyssé in i människans skuggsidor genom ett manus som inte enbart glider längs en flod mellan Joseph Conrads-originalroman och Coppolas tolkning av rock-n-roll-Vietnamkriget, utan även kanaliserar konst, poesi, mytologi och antik litteratur som berört den själsliga avgrundsresan. Samtidigt finns The Doors, Susie Q och en ung Laurence Fishburnes Brooklyn-tugg hela tiden där om vi plötsligt skulle glömma att vi befinner oss mitt i 60-talets Vietnam och inte i Homeros antika Grekland...

Ju djupare den lilla patrullbåten når in i djungeln desto värre blir resan för dess alltmer nedbrutna och drogpåverkade besättning som snart slukats av denna tripp genom krigets vansinne, inte helt olik Dantes nedstigning genom Helvetets nio kretsar. Fotot speglar dessa förlorade själars sinnesstämning passande med bilder av en djungel som snart dränks i atmosfärisk dimma varpå ljuset dämpas mot ett analkande helvetiskt mörker som snart slutligen omsluter allt - även självaste Kurtz vars ansikte nästan helt dväljs i mörka skuggor.

Visst är krig ett helvete, vilket mången film har påpekat men "Apocalypse Now" är inte enbart en film som illustrerar varför krigsveteraner tar till flaskan utan genom dess hypnotiska ton och reflexiva manus väcker även större frågor - om människans och våldets natur och vem som egentligen är mest vilsen eller galen i ett främmande krig. Den filosofiske despoten som ser galenskapen även om den konsumerar honom eller den västerländske imperialisten som väljer att blunda för allt och tar med surfbrädan och Playboy-tjejerna till fronten?

Det är med viss sorg i mitt hjärta jag ser "Apocalypse Now" då jag tvingas inse att det korta tidsfönstret när den här sortens produktioner var möjliga (om de någonsin ens varit det) nu är ett minne blott. Ingen filmare kommer kunna gå igenom liknande skärseldar, ta lika stora risker och bränna så mycket pengar på napalm och överviktiga genier (läs Brando) för att sen ha det fokus som krävs för att kräma ut det yttersta ur skådespelare som Dennis Hopper, Robert Duvall och Martin Sheen. Ha tålamodet att vänta in det perfekta ljuset över floden i varje tagning trots att budgeten skenar och sen lägga ner timmar på att dirigera varje mygga och helikopter i ett för tiden helt revolutionerande surround-soundtrack som måste fått varje Cannes-journalist att tro att de vaknat upp i djungeln igen. Förlåt Don Corleone, men "Apocalypse Now" spelar i en egen liga som bevis över Coppolas färdigheter som filmskapare.

70-talet nådde till slut sitt slut även för Coppola, han fick aldrig något Nobelpris och saker och ting blev aldrig riktigt sig likt för den skäggige mästaren. Men idag kan vi vara glada att han ändå lyckades ta sig ut ur djungeln och fick med sig ett av filmhistoriens allra största mästerverk, den slutgiltiga skildringen av krigets galenskap som än idag bränner som napalm och luktar seger. Som Coppola själv ska ha sagt i Cannes: "Min film handlar inte om Vietnam - den är Vietnam."