Apollo 11 2019

Regissören Damien Chazelle tog biopubliken in under Neil Armstrongs hårda hud i månlandningsdramat "First Man" häromåret. En finstämd film om ett av mänsklighetens allra största äventyr, skildrat genom den svenske filmfotografen Linus Sandgrens täta närbilder av en sammanbiten Ryan Gosling i rymddräkt. 

 

De nyrestaurerade bilderna som filmskaparen Todd Douglas Miller har grävt fram ur NASA:s eget arkiv är av en annan art. I bortglömda lådor märkta "Apollo 11" fanns hela rymdprogrammet fångat med samma kameror som använts till 60-talets mastodontfilmer. Svindlande vida dokumentära 65- och 70 mm-tablåer ramar in Apollo-uppdraget i Hollywoods största filmformat. En bortglömd och helt overklig bildskatt som nu får nytt liv på bioduken i dokumentären "Apollo 11". Resultatet är häpnadsväckande!

 

Super-8-kameror som riktas rakt upp mot himlen. Reflektionen av en rymdraket som borrar sig upp i skyn fångat i ett par blanka solglasögon. På instrumentpanelen till en parkerad bil står en plastminiatyr av NASA-raketen. Buzz Aldrins egna bilder inifrån rymdkapseln. Den fokuserade stämningen i kontrollrummet. Ändlösa rader av män i kortärmade skjortor, militärfrisyrer och skarpa bågar. Cigaretter, college-ringar och primitiva datorskärmar. "Apollo 11" är en orgie i stram 60-talsdesign. Det är bilden av den amerikanska drömmen. Bilden av ett förlorat förflutet och sommaren -69 när USA stannade upp på picknickfiltar och pickup-flak för att rikta sina hoppfulla blickar mot horisonten och den gryende framtiden. 

 

Genom restaurerade arkivbilder, stilren grafik, split screens och röstinspelningar skildrar "Apollo 11" metodiskt och avskalat ett rymduppdrag som var ett ingenjörsmässigt underverk och en monumental mänsklig bedrift. Från den öppnande bilden på den gigantiska bandvagnen som fraktade raketen mot avfyrningsrampen, till det andlösa uppskjutet och återkomsten till jorden. Vi följer det veckolånga, minitiöst kontrollerade rymduppdraget där minsta missräkning hade inneburit en katastrof och får från biosalongens trygga vrå återuppleva ögonblicken då hela jorden höll andan. I bakgrunden ekar John F. Kennedys självsäkra löfte från 1961 om att landsätta människor på månen innan decenniets slut. I bröstet värker en sorg över en då orubblig framtidstro som numer upplevs som science-fiction.

  

Det är en ynnest att få uppleva ett historiskt ögonblick, så väldokumenterat, vardagligt och välpaketerat. Att få känna ruset av vidgade horisonter och resan in i det okända. Det största äventyret, från första parkett. Färgerna, kläderna, maskinerna, blickarna! Det är svårt att föreställa sig en mer visuellt tilltalande epok att skildra i kornig men knivskarp färgfilm. Tidskapseln "Apollo 11" är bland det mest estetiskt tillfredställande jag upplevt inom dokumentärfilm. En gubbdröm på vacker 70mm-film, färgad av både nostalgins skimmer och sorg. En befriande hoppfull uppvisning i både mänsklig potential och elegant veritéfilmskapande som viker bladen i historieboken så att 1969 ser ut som igår, men känns som galaxer bort.