Apollo 13 1995

Astronauten Jim Lovell (Tom Hanks) som rundat månen med Apollo 8 får i oktober 1969 beskedet att han om sex månader ska vara befälhavare på Apollo 13. Tillsammans med de två piloterna Fred W. Haise (Bill Paxton) och Ken Mattingly (Gary Sinise) börjar han genomgå de nödvändiga övningarna bara för att dagar innan uppskjutning få höra att Ken inte tillåts att åka på grund av att hans läkartester visat spår av mässlingen. Lovell vägrar först lämna kvar Mattingly på jorden men då han ställs inför ultimatumet att ta in en ersättare eller själv bli utbytt väljer han att låta Jack Swigert (Kevin Bacon) följa med som Mattinglys ersättare.

När de väl får ge sig av har den amerikanska befolkningen redan tröttnat på månresor då de mindre än ett år sedan fick se första människan gå på månen. Det är bara NASA och deras egna familjer som vinkar av astronauterna och ingen TV-kanal vill sända deras hälsning till Jordens befolkning. Allt detta förändras då en syretank sprängs 55 timmar och 55 minuter in i Apollo 13:s uppdrag och orden "Houston, we have a problem” hörs från rymden. Nu är det inte fråga om att åka till månen längre, utan den primära uppgiften blir att försöka få hem besättningen vid liv. Hela världen följer spänt deras öde.

”Apollo 13” skildrar med hög detaljskärpa den primitiva teknik som tog astronauterna till månen och på vilken skör tråd deras liv hängde från första sekunden till den sista. Det är en dokumentärkänsla över filmen och det ges en historiskt och tekniskt korrekt beskrivning av besättningens öden. Dokumentärkänslan förstärks av att nästan alla rymdscener skildras inifrån kapseln, från besättningens perspektiv. Kanske att den dokumentära känslan inte bara ger hög trovärdighet utan också lite repetitiv känsla med många likartade scener men det är berättigat.

Tidsandan på 1960-talet är fångad i detaljerna som kontrollpaneler med blinkande lampor, svartvit TV, hornbågade glasögon och vattenkammat hår. Det är engagerande, nervigt och välspelat. Det är kul att följa samspelet mellan besättningen ombord och kontrollen i Houston med Ed Harris i spetsen. Men skildringen av astronauternas fruar och familjer är extremt endimensionell, dessa scener är intetsägande och förstör helheten. Howard blir dessutom stundtals pompöst uppblåst i sitt sätt att berätta historien. 

Men det är svårt att stå emot en film som denna, filmen genomsyras av NASA-nostalgi som är fascinerande för vem som helst med minsta rymdintresse. Och rymden känns inte direkt som ett inaktuellt ämne i dessa tider då rymdfilmer med jämna mellanrum går upp på biografen med stor framgång och där ny data om att det finns vatten på Mars nyligen presenterades.