Archive 2020

Regissören Gavin Rothery är från början illustratör och konceptartist som arbetat med bland annat ”Moon”. Och det märks, för han har ett öga för estetik. Debuten ”Archive” är en fröjd att se på.

 

År 2038, djupt in i Japans snöklädda granskogar ligger basen där uppfinnaren George jobbar. Basen liknar ett malplacerat rymdskepp. Kallt och avskalat liksom vinterlandskapet. Färgpaletten har en tydlig 70-talsprägel som för tankarna till Stanley Kubricks alster. Tillsammans med tillbakablickar i en dåligt rengjord VHS-stil har regissören skapat en säregen visuell stämning. Vackert och naket. Minimalistisk, i kontrast till berättelsen som först upplevs konstgjort komplex och klichéartad.

George (Theo James) är ensam anställd på den bas där han åtagit sig att uppfinna riktig artificiell intelligens. Vad hans arbetsgivare inte vet är att han parallellt planerar att återinföra sin döda frus medvetande i sin skapelse, i sann Frankenstein-anda. Under processen har han hunnit uppfinna två robotar. En vars hjärnkapacitet kan jämföras med en femåring, och en modernare modell som är på samma intellektuella och emotionella nivå som en tonåring. Båda dessa har en design som för tankarna till R2-D2 och bär på skärvor av hans frus sinne. Den tredje versionen är ännu inte färdigställd, men är uppenbart inspirerad av Maschinenmensch i ”Metropolis”.

Tydliga likheter kan kopplas till ”Ex Machina”. Den råa visuella stilen samt hur förhållandet mellan män och kvinnliga robotar gestaltas. En djupgående sexism genomsyrar till en början båda filmerna. I ”Archive” växer obehaget i takt med att Georges tredje skapelse tar form. Roboten ser ut som ett vandrande lik – som en klichéartad kopia på de i kulturdebatten omdiskuterade modefotona där modellerna ska se döda ut. George agerar också som en stereotyp man. Dels genom att ta sig rätten att avgöra samtliga kvinnornas öden samt i sin ovilja att lyssna till deras känslor.

De få tillfällen vi får ta del av Georges inre, stereotypt förenklade känsloliv, är via tillbakablickar från hans förflutna med frun. Inslag som till stora delar påminner om ”Solaris”. Scener som får mig att ifrågasätta om regissören är medveten om vilken otroligt chauvinistisk berättelse han skapat, eller om han är ännu en nörd som i hemlighet suktar efter en sexrobot som är eager to please. Men sedan ändras allt med de sista tre minuterna. Filmen bjuder på en twist som motbevisar nästan alla tidigare fördomar. Och "Archive" kan därigenom ses bidra med något nytt till genren istället för att bara upprepa samma gamla mönster.

Detta kräver klart ett visst tålamod då filmen är både långsam, smått ojämn och oklar. Jag tycker Gavin Rothery lyckas väga upp det med vackra metaforiska bilder. Som då foto på forsar varvas med närbilder på AI:ns teknologi – a stream of consciousness. Robotens uppvaknande är också otroligt obehagligt på samma sätt som jag föreställer mig att det var för Frankenstein. Dessutom lyckas regissören med att skapa medlidande för robotarna med små, detaljer och mänskliga känslor som svartsjuka. En klassisk, tragisk kärlekshistoria i science-fiction-skrud.