Arctic 2018

Jag har alltid varit svag för "man vs. nature"-filmer á la "All is Lost", "Cast Away" och "Into the Wild". Många titlar i den subgenren har en väldigt enkelt och avskalad uppbyggnad som gör att de måste förlita sig på annat än ett färgstarkt karaktärsgalleri och rapp dialog, vilket kan föda oanad kreativitet. Ofta har de en ensam skådespelare i centrum som får bära hela filmen på sina axlar och verkligen sätta sina förmågor på prov. Dessutom gräver de i den mäktiga naturens kalla nonchalans inför den jämförelsevis ynkliga och svaga mänskligheten, en tematisk ådra som sällan slår fel för mig. 

 

Joe Pennas djupfrysta "Arctic" är inget undantag. Den danska kronjuvelen Mads Mikkelsen gör här rollen som Overgård, en envis figur vars flygplan av oklar anledning har störtat mitt i Arktis på alla sätt oförlåtande landskap. När vi möter honom har han redan spenderat en lång tid i den bittra kylan och hopplösheten börjar gro mer och mer i honom i takt med varje passerande dag. På grund av ett händelseförlopp tidigt i filmen som inte behöver avslöjas förändras hans omständigheter drastiskt när han tvingas ansvara för ytterligare en persons liv. Klockan tickar med tunga slag och Overgård inser snart att han måste släppa taget om den kraschade flygplanskroppens flyktiga trygghet och ställa siktet mot horisonten om de ska överleva. 

 

Även om "Arctic" är en på alla sätt stabil film som aldrig trampar på några större minor så når den inte förbi ett mellanbetyg, för den saknar helt enkelt det där "lilla extra". Som nämnt tidigare tycker jag personligen att man vs. nature-mallen är väldigt effektiv i sig, men det krävs ändå någon form av glödande kreativ poesi i skarvarna mellan komponenterna för att det ska lyfta på riktigt. Kärva ansiktsuttryck, snöklätt skägg, pajade tånaglar, snabbt sinande förnödenheter, dumdristiga risker och djurfaror som lurar runt hörnet räcker långt, men inte hela vägen. Skrapar man lite på ytan så ekar det tomt och man väntar tålmodigt på någon form av poäng som aldrig kommer. Ett flertal tillfällen under speltiden fick jag känslan av att den bara bockade av genrens punktlista utan vidare eftertanke, om än hantverksmässigt skickligt.

 

För hantverket är det sannerligen inget fel på. Den isländska filmfotografen Tómas Örn Tómasson plåtar sina hemtrakter med återhållsam briljans och i vanlig ordning när det gäller den här typen av filmer så är miljöerna verkligen att dö för (vilket Mikkelsens karaktär får erfara). Trots väldigt små medel bygger Penna och hans team upp ett scenario och en värld som jag köper till fullo. Det finns några få effekter och liknande som har tydliga skavanker och hade mått bra av lite mer muskulös budget, men det är petitesser i sammanhanget. 

 

Mikkelsen, som har beskrivit inspelningen som den absolut svåraste i hans karriär, är som väntat filmens överlägset största behållning och trumfkort. Under majoriteten av speltiden har kameran ett intimt samspel hans uttrycksfulla ansikte och inte för en sekund vacklar han i prestationen. I scenerna där hans karaktär brutalt puttas av från det lägsta steget på behovstrappan och den brinnande desperationen släpps fram får vi se honom som aldrig förr, och han levererar i varje bildruta. Att förvandla man vs. nature till Mads vs. nature var en god idé. 

 

Trots att den slaviskt följer konventionerna i genren och därför missar potentialen att lyfta till dess toppskikt så kan jag med gott samvete rekommendera "Arctic", om inte annat som en fredagsrulle med extra klös. Jag och den biopublik som jag såg filmen tillsammans med hölls fast i ett mentalt skruvstäd hela vägen igenom de 98 rappa minuterna. Stundtals kunde man känna hela salongen kollektivt hålla andan. Kort sagt bjuds det på mycket effektiv och rå spänning för pengarna, jag önskar bara att det fanns mer att sätta tänderna i under ytan.