Ardennerna 2015

Enligt Bibeln slog Kain ihjäl Abel och fick sedan sota för det. I ”Ardennerna” har de två bröderna Kenneth och Dave skilts åt genom ett fyraårigt fängelsestraff. Under Kenneths frånvaro inleder Dave en relation med brorsans före detta flickvän Sylvie. Kenneth kommer ut, ovetandes om vad som har hänt medan han varit borta, och vill gärna att allt ska vara precis som förut. Det kommer det aldrig att bli igen. Dave och Sylvie vet inte hur de ska gå tillväga för att berätta, Kenneth är en tickande Kain som väntar på att hända. 

Med hjälp av den enkla premissen och en samling mycket kompetenta skådespelare skapar den begåvade debutregissören Robin Pront stor spänning i mer än en timme. Sedan introducerar han titelns Ardennerna, ett vidsträckt och skogsbeklätt bergsområde i sydöstra Belgien, och drar iväg åt ett helt annat håll. Ungefär halvvägs in blir ”Ardennerna” helt enkelt en annan sorts film. Den andas Lynch – säg hellre (också) belgiska ”Borgman” - och skär sig ganska brutalt mot det diskbänksrealistiska gangsterdrama som man har fått ta del av dittills. Krogslagsmål, AA-möten och en molande ångestfylld spänning byts ut mot något annat. 

Det behöver inte nödvändigtvis vara dåligt, men den bestående känslan är att Pront med det draget slösar bort vad som hade kunnat bli en riktigt stor film. Birollskaraktärer som Sylvie och brödernas mamma får ingen chans att ge avkall på första aktens känslomässiga investering, det täta familjedramat får sin upplösning i en delvis annan genre än vad som var utlovat.  

Ändå finns det saker att tycka om. Kenneth (Kennet Janssen) är en cinematisk själsfrände till Mads Mikkelsens våldsbenägna virrpanna i ”Pusher”, ett kokainsnortande, karatesparkande muskelpaket utan impulskontroll och med allt att förlora. Han är omöjlig att slita blicken ifrån. Skådespeleri och foto är genomgående av högsta kvalitet. Och filmens Ardennerna skildras som ett mystiskt, skrotfyllt ingenmansland där mörka sagor utspelas bland dimtäckta hedar och bottenlösa urskogar. 

Det råder ingen tvekan om att Robin Pront har framtiden för sig. Det är bara att hoppas att han är mer konsekvent i sitt filmberättande nästa gång.