Are We There Yet? 2005

Nick (Ice Cube) är ungkarlen kring 30 som älskar sin butik med sportsamlarprylar, sitt ”blingage” och inte minst sin nyinköpta jeep, utrustad med alla tänkbara nymodigheter, som han hoppas kommer att bli en riktig brudmagnet. Och som en magnet drar den till sig den sexiga tjejen från ”across the street” när hennes bil havererar. Han erbjuder gladeligen skjuts, och ställer mer än gärna upp på detsamma även de kommande dagarna. Kärleken hänger i luften.

Men det finns ett stort hinder i denna relation under utveckling: Suzanne (Nia Long) är nyskild och har två barn. Och även om Nick älskar brudar så hatar han barn. Och lilla Kevin och Lindsey kommer knappast att få honom att ändra sin mening – ungarna hoppas fortfarande på att deras far ska komma tillbaka, och gör allt för att skrämma iväg alla nya pojkvänskandidater som uppvaktar deras mor. För att göra en lång historia kort: Suzanne måste iväg över nyår pga jobbet men kommer i sista sekunden på att hon inte har någon som kan passa hennes barn, motvilligt erbjuder Nick än en gång sin hjälp, de missar planet, de missar tåget, och innan han vet ordet av är han och satungarna på väg till Vancouver i hans älskade lyxbil. En resa på över 50 mil, som kommer att bli till en mardröm för både Nick och bilen.

Jag blev överraskad när det bara nån vecka innan premiär bestämdes att filmen skulle få biopremiär trots allt. Denna typen av komedier med mindre kända skådisar brukar gå direkt till video, speciellt när regissörens tidigare meritlista består av ”Klappjakten och ”Satungen 2”. Kanske är det Ice Cubes kommande roll i ”xXx 2” som räddade denna film från ett dystert öde långt ner på videobutikernas hyllor? Det är tråkigt att veta att några stackare kommer att förlora 90 spänn på denna film istället för 39, men vad ska man göra. Jag får hoppas att ni litar på mitt omdöme och låter bli att se den.

Det finns filmer som enbart är dåliga, och de som är så dåliga att de blir underhållande. Mina förväntningar på ”Are We There Yet?” kunde nog inte varit lägre, men lyckligtvis pendlar filmen mellan dessa två lägen, vilket gör de 90 minuterna ändå något så när uthärdliga. Jag skrattar flera gånger, mer åt det korkade manuset och det dåliga skådespeleriet än de pinsamma situationerna, men ändå. Trots det är risken stor att många i publiken otåligt kommer blicka på klockan och sucka, ”Är vi framme vid eftertexterna snart…?”.

Humorn ligger här på riktigt låg nivå, med toaskämt, spyor och en blåslagen Ice Cube. De überjävliga barnen blir varken roliga eller charmiga, snarare små hatobjekt. Och när regissören ger dem dramatiska scener med astmaanfall eller ett känslosamt möte med den riktige fadern, blir det snarare jubel och applåder än tårar och sympati. Knappast vad man hade tänkt sig…

Filmens självklart superlyckliga slut (vad annars…) känns i detta fall totalt ologiskt, då vilken karl som helst med lite vett i skallen hade dumpat bruden och hennes avkommor, stämt henne på 400.000 dollar för förstörd egendom, sveda och värk. Och för att riskera stämningar mot mitt håll från någon som tycker att denna film ju låter riktigt skoj, säger jag än en gång: Skippa den! Vill du se en vuxen machoman tampas med små skrikande, vomiterande äckel, vänta tills ”Dagissnuten” gör sin femtielfte repris på ZTV. Det blir i alla fall betydligt mer ekonomiskt.