Kamp till döds 2016

Vi svenskar älskar att se andra svenskar lyckas. Kulturredaktionerna i hela Sverige jublar varje gång en svensk skådespelare får en roll i Hollywood och artikel efter artikel släpps på temat. När Alicia Vikander och Linus Sandgren vann sina Oscars-statyetter, var hela svenska folket överlyckliga. Till och med när Ola Rapace fick en liten biroll i Bondfilmen ”Skyfall” var vi stolta och det är väl inte så konstigt? Precis som alla små länder har vi en nationell stolthet, vi vill känna att vi också kan.

Som vilken annan svensk som helst, var jag peppad inför att se både Rapace och Fernandez storspela på franska och till viss del uppfylldes mina förväntningar. Båda svenskarna står för en bra insats, speciellt Ola Rapace sticker ut som en välspelad fåordig actionhuvudroll. Även om dialogen är begränsad, kan man tydligt känna huvudpersonens ilska och förtvivlan i takt med att handlingen fortlöper.

”Kamp till döds” är en dystopisk framtidsvision, där Frankrike har blivit ett fattigt U-land som är beroende av bistånd från Kina. Landet styrs av stora företag som hänsynslöst utnyttjar medborgarna för sin egen vinning. En MMA-liknande kampsport växer fram, där deltagarna är beroende av nya typer av doping för att lyckas. För att utveckla dopingpreparaten använder de stora företagen mänskliga försökskaniner och testar preparaten utan hänsyn till konsekvenserna.

Ares, spelad av Ola Rapace, är en föredetta toppfighter som fallit i rankningen efter en doping-inducerad stroke. Nu måste han slåss i de lägre serierna för att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att försörja sig själv och sin systers familj. När systern dessutom blir falskt anklagad för terrorbrott, måste Ares försöka återgå till sin forna glans och blir därför beroende av ett nytt superpreparat framställt av ett stort företag.

Grundhandlingen är spännande. Det mörka ultraliberala samhälle som framställs är en ny och fräsch tvist på den dystopiska framtidsvisionen, även om upplägget med stora ”onda” företag känns bekant. Tyvärr känns miljöerna som tagna från en generisk sci-fi-mall. Frankrike är mörkt, smutsigt och rök pyser ut mellan gatstenarna. Omgivningen påminner om en lågbudgetvariant av ”Blade Runner”, utspelad i en närmare framtid.

Dialogen är heller inget att hurra över, men en actionfilm behöver inte alltid ha ett perfekt manus. Däremot måste det finnas fartfyllda scener, spänning och ett eller annat avfyrat vapen. En film som centrerar kring kampsport behöver innehålla snygga, dramatiska fightscener. Detta är ”Kamp till döds” största svaghet. Fightscenerna känns konstlade. Slagskämparna delar ut ett slag fram och tillbaka och scenerna känns mer som ett turbaserat schackspel än en levande boxningsmatch. Den jämna och odramatiska musiken spär även på denna känsla.

Sammanfattningsvis är ”Kamp till döds” en intressant film som tar ett nytt och fräscht grepp om det dystopiska framtidssamhället. Tyvärr brister både regi och manus, något som inte ens våra supersvenskar kan rädda.