Arirang 2012

Kim Ki-duk, regissören ifråga, har filmat sig själv när han lagar mat, äter mat, matar katten, borstar sitt hår, väntar still, och så vidare, och ett tag trodde jag att det skulle bli allt i cirka hundra minuter.

Men tacksamt nog börjar han prata, om skådespeleri, om varför han slutat göra film, om varför han sitter i ett tält i en stuga i bergen, om hur han mår (mannen har uppenbarligen haft gott om tid att tänka), och dessa monologer — emellanåt monologliknande intervjuer med sig själv — varvas med fler scener som de inledande, de där som bara visar Kim Ki-duk när han gör saker i och utanför sin stuga. Hans toalett. Hans egenhändigt byggda espressobryggare. När han tillverkar en pistol. 

Det är en intressant dokumentär, såväl tekniskt som psykologiskt, och snabba klipp hjälper tempot i de scener då han inte pratar, men till slut rullar den ändå på alldeles för länge. Kim Ki-duk upprepar sig aningen för mycket. Och när han skriker eller sjunger och är högljudd som satan irriterar han skiten ur mig.

Och så fort filmen börjar bli intressant igen, när vi börjar undra om han blandar fakta med fiktion eller bara leker lite med mediet, då tar han åter till ton och förlorar mig.

Det är svårt att inte rekommendera "Arirang" men det är onekligen en bit ifrån Kim Ki-duks mest lyckade galenskap.