Armageddon Time 2022

James Gray hoppar här på trenden som verkar sprida sig likt covid bland filmregissörer i en viss ålder. Likt Cuarón i ”Roma”, Branagh i ”Belfast” eller Sorrentino i ”The Hand of God” riktar han blicken bakåt på sin egna barndom och skildrar, halvt självbiografiskt, en sjätteklassares coming-of-age-resa med allt vad det innebär: vänner, skolgång, dagdrömmar och en brokig familjeskara. 

 

Givetvis finns det också en scen där hela släkten går på bio - valet faller på Goldie Hawns ”Tjejen som gjorde lumpen”. Men unge James Gray… förlåt, Paul Graff, är inte lika intresserad av att bli filmmakare, snarare är det konstnärslivet som lockar. Han tecknar karikatyrer av lärare och gör en perfekt kopia av en abstrakt målning han såg på Guggenheim-museet. Men ingen, förutom kanske hans kära morfar (varmt gestaltad av Anthony Hopkins), verkar uppskatta hans talang. 

 

Pauls föräldrar (spelade av Anne Hathaway och Jeremy Strong) är däremot upptagna med att noja över sonens brist på uppmärksamhet i skolan. Idag skulle man troligen diagnostisera Paul med en bokstavskombination, på den tiden nöjde man sig med att konstatera att han var lite ”trög”. Att byta skola, från den stökiga grundskolan han går i till en fin privatskola (den hyfsat rika familjen har trots allt råd) verkar inte hjälpa grabben som lever i sin egen bubbla. Iallafall enligt alla andra. Då historien berättas ur hans synvinkel får man en dos sympati för den missförstådde pojken och hans drömmar, som kanske hade tagits emot annorlunda idag än för fyrtio år sedan. 

 

Å andra sidan, hade de det? James Gray skildrar en tid i New York och USA då konservativa Ronald Reagan var nära att ta makten, och då smygrasismen var utbredd, även i Graff-hushållet med sina judiska rötter. Kanske inte så långt från dagens värld trots allt, där puckon kan bli presidenter och smygrasismen… ja, vi behöver inte gå in på det. Liknelserna är uppenbara även om samhällskritiken oftast får hålla sig i bakgrunden.

 

Filmens fokus ligger på den privilegierade elvaåringens vänskap med en klasskompis, en svart bråkmakare som redan fått gå om en årskurs. Pojken är onekligen trubbel och inget bra sällskap, kan samtliga vuxna i filmen enas om, men Paul ser något som inte andra ser. En ung man som gång på gång blir sviken av samhället på grund av sin hudfärg, och framför allt en riktigt bra kompis. 

 

Det låter som en vettig grund för en dramakomedi om barndomens upp- och nedgångar. Och ”Armageddon Time” börjar lovande. Paul och hans liv och vardag introduceras med en del humor och igenkänning, för att inte tala om redan nämnda stjärnensemble som ju borde briljera. Men - och det är tråkigt att säga det - filmen tar aldrig fart. Intrigen griper inte tag. Skådespelarna känns underanvända och karaktärerna får aldrig utrymme att växa. James Gray kämpar för att hitta rätt tonfall, eller så tror han sig ha fångat det och bara kör sitt race, medan vi andra ser en film som spretar åt alla håll utan att någonsin landa i något intressant. När ett dödsfall sker halvvägs genom filmen är det både förutsägbart och lämnar mig helt oberörd. 

 

Barnskådespelaren Banks Repeta (”Lovecraft Country”, ”The Black Phone”) sköter sig hyggligt som en splittrad ung man som strävar efter att hitta sin egen väg i livet. Men långt ifrån alla hans repliker landar rätt - vilket ju också kan bero på ett taffligt manus. 

 

Jag vill ändå vara optimistisk. Det finns en bra film gömd här någonstans, tror jag, under högen av meningslösa scener och personliga barndomsminnen. Det är frustrerande att ”Armageddon Time” inte blev bättre än denna snarkfest. Den enda känslan filmen lyckas väcka i mig är en längtan tills det ska ta slut.