Artemis Fowl 2020

”Artemis Fowl” är baserad på början av en bokserie bestående av åtta kritikerrosade fantasyromaner av irländaren Eoin Colfer. Även läsarna har tagit böckerna till sina hjärtan, så när Disney+ äntligen släpper den påkostade filmversionen i Kenneth Branaghs regi kan vi väl inte vänta oss mindre än ett magiskt mästerverk… eller?

För att börja med det positiva – filmen är snyggt gjord med fantasieggande miljöer, och specialeffekterna är stundom spektakulära. Början är riktigt spännande – reportrarna trängs runt familjen Fowls hus, där pappan (Colin Farrell) anklagas för att ha stulit oersättliga dyrgripar som Rosetta-stenen etc. Samtidigt fänglas den gigantiska, Hagridliknande dvärgen Mulch Diggums (Josh Gad) och förhörs av en robot, som han varnar att det inte är pappa Artemis Fowls utan hans son de ska akta sig för.

Sonen Artemis II (Ferdia Shaw) är en 12-årig mästertjuv, uppväxt på sagor om troll, dvärgar, centaurer och älvor som sägs bo i en hemlig värld i underjorden. När pappan kidnappas av en ond varelse som inte är människa, förstår sonen att berättelserna är sanna. Han måste rädda pappan med hjälp av den kraftfulla manicken Aculos från älvornas rike som lösen, en manick med sådan makt att den kan öppna portaler mellan världar. 

Älvornas rike styrs av Commander Root (Dame Judi Dench), men det visar sig att deras Aculus är försvunnen. Root ger den unga Holly Short (Lara McDonnell) uppdraget att ta sig till människornas värld och leta reda på Aculos innan Artemis hittar den. Det är den ungefärliga upptakten till äventyret, men historien blir snart alltför spretig för att det ska gå att hålla reda på detaljerna. Endast slutet på den 94 minuter långa berättelsen är tydlig då en bjärt lysande röd tråd lagts ut för en uppföljare, men frågan är om publiken vill ha någon fortsättning...

”Artemis Fowl” kan inte på långa vägar mäta sig med framgångsrika bokadapteringar som exempelvis ”Harry Potter”. Potter-serien ligger ju kanske närmast till hands att jämföra med genre-mässigt, och den är minst lika skickligt uppbyggd i film- som bokform. ”Artemis Fowl”-berättelsen hastas fram utan chans att låta någon av rollfigurerna utvecklas närmare, och utan att låta spänningsmomenten byggas upp till någon större intensitet.

Det gör dessvärre att känslan av ”blah” snart infinner sig. Grundmaterialet är som sagt bra med fina miljöer och rätt karaktärstyper, så man tycker ju att en manusdoktor enkelt borde ha kunnat fixa till vad som fattas berättartekniskt, eller så kanske bara en extra omgång på klippbordet för att sakta ner tempot och tydliggöra handlingen hade hjälpt? Framför allt känns det synd på ett såpass fint upplägg för en blivande ungdoms- och familjeklassiker, med insprängda småroliga kommentarer i stil med ”de flesta människor är rädda för gluten, så hur tror nu de klarar av ett troll”?

Med alla sagoelement som älvor och troll hade ”Artemis Fowl” kunnat bli den perfekta underhållande julmorgonfilmen till grötfrukosten, men nu känns filmen tyvärr mest som bara gröt.