Arthur 2011

I originalversionen från 1981 spelade Dudley Moore titelfiguren Arthur, en alkoholiserad playboy med oförskämt mycket arvspengar att sätta sprätt på. Här är det komiska stjärnskottet Russell Brand som axlar sidenmanteln i vad som visar sig vara en romantisk komedi av den mest konventionella sorten, även om den förutom Brand själv också innehåller Helen Mirren.

Livet utgör för Arthur en ständig fest vars enda egentliga utmaning är att klura ut nya och kreativa sätt att spendera pengar på. Som en konsekvens att detta har han lyckats skjuta upp hela grejen med att bli vuxen, och överlåter i stället sådana eventuella spörsmål till sin nanny (Helen Mirren), som har varit med honom sedan barnsben och fungerar som en sorts hybrid mellan polis och modersfigur. När Arthurs riktiga mamma, den känslokalla chefen för släktens affärsimperium, sedan hotar med att göra Arthur arvslös om han inte gifter sig med den opportunistiska och iskalla affärskvinnan Susan (Jennifer Garner) ställs plötsligt allt på sin spets. Arthur har nämligen gått och kärat ned sig i arbetarklasstjejen Naomi och tvingas nu att välja mellan, hör och häpna, kärleken eller pengarna. Hur ska det gå, hur ska det gå? För att ordentligt illustrera hur jordnära och godhjärtad Naomi är låter man henne kämpa som opublicerad barnboksförfattare.

Arthur är givetvis en karaktär som passar Russell Brand som handen i handsken. En stund in i denna remake misstänker man också att producenternas enda egentliga incitament för den är att ytterligare marknadsföra Brands ordvrängande associationskonst och utstuderat brittiskt charm. Förhåller man sig som tittare helt okritisk till honom så är det här säkert en fest. Om man däremot som jag är ett fan av Russell Brand, men tycker att han i regel gör sig mycket bättre i sammanhang utanför dussinkomediträsket och Hollywood, så infinner sig relativt omgående en mättnad inför jönserierna.

Det vore roligare att se honom gå loss med eget material, tänker jag. Och ett par roliga repliker överkompenseras av det faktum att samtliga karaktärer, med undantag av Brands och Mirrens, är så stereotypiskt ensidiga att man undrar om Nick Nolte, som här gör ett gästspel som Jennifer Garners pappa, i ren förtvivlan är full på riktigt. Han går liksom bara omkring och grymtar.

Däremot har man stundtals kul över relationen mellan den barnslige Brand och Helen Mirren som hans stränga barnvakt. Det är en kombination som man gärna också skulle se i en produktion utanför de här snäva ramarna; brittisk skådespelarkonsts grand old lady tillsammans med det roligaste som har kommit från Storbritannien sedan Ricky Gervais. I alla fall kan Russell Brand vara så rolig. Han är det bara inte just här.