Arthur och minimojerna 2007

Ute på landsbygden i 60-talets Connecticut i USA, bor den tio-åriga dagdrömmaren Arthur tillsammans med sin mormor. Sedan några år tillbaka är Arthurs morfar spårlöst försvunnen och efter sig har han inte bara lämnat en stor saknad hos både Arthur och sin fru, utan även en stor skuld som nu hotar hela deras tillvaro. Inom 48 timmar blir de av med både hus och trädgård, som då kommer att jämnas med marken. Någonstans i trädgården har Arthurs morfar gömt en skatt och Arthur är inte sen med att axla ansvaret och bege sig ut för att leta upp skatten för att därmed rädda dagen. För att kunna göra detta måste han dock leta upp de millimeterhöga Minimojerna (en afrikansk stam), som mystiskt nog lever i Arthurs trädgård, och ta sig ner i deras värld. Efter att ha följt ett antal ledtrådar som hans hemlighetsfulle morfar lämnat efter sig, är Arthur redo att själv krympas ner till millimeterstorlek för att kunna påbörja sitt äventyr.

”Arthur och Minimojerna” är den första delen i en fantasytrilogi som har sitt ursprung i bokform. Luc Besson har själv skrivit böckerna och jag misstänker att han redan under själva skrivandet hade sin vision klar för sig, för sagan om Arthur gör sig helt klart bättre som film. Därmed inte sagt att detta är en fantastisk cineastisk upplevelse. Vad som börjar lovande och gärna för tankarna till Henry Selicks ”James och Jättepersikan”, som även den blandar spelfilm med animation, blir snart, till skillnad från sin föregångare, till något av en besvikelse. Tyvärr följer inte den magi som man lyckats skapa i filmens början med Arthur ner till Minimojernas oestetiska datoranimerade värld, innehållandes förargelseväckande många stereotypa karaktärer. Fantasin tycks ha dragit sin sista suck och filmen ändrar både karaktär och känsla, dåtid byts helt oförklarligt ut mot nutid, vilket märks bl.a. i dialogen, språket och musiken och sedan när känns det rätt eller roligt att anspela på sex, alkohol och droger i vad som förefaller vara en saga som främst skildrar tio-åringar?

De flesta av skådespelarna i spelfilmsdelarna gör dock bra ifrån sig och samspelet mellan Freddie Highmore (Arthur) och Mia Farrow (mormor) fungerar väldigt väl. Åtminstone såvitt jag kan bedöma, för det är den dubbade versionen som jag ser. En lätt schizofren känsla infinner sig eftersom jag ser en sak, men hör en annan och det tar på något sätt udden av skådespeleriet på duken. Kanske är det även en generationsfråga, för vem vill gå miste om att få höra David Bowie som Minimojernas ärkefiende nummer ett, den ondsinte Maltazar? Tyvärr tror jag att dubbningen påverkar min upplevelse av filmen rätt mycket och trots att det med största sannolikhet inte skulle göra någon större skillnad i min bedömning av den, skulle jag gärna se om den med engelskt tal. Om nu Arthur-trilogin, som det sägs, ska bli de sista filmerna som Luc Besson regisserar känns det faktiskt lite trist att han inte gör ett mer explosionsartat sorti än såhär.