Asterix & Obelix: I drakens rike 2023

Trots den generösa budgeten på strax över 70 miljoner dollar, och det helhjärtade, mycket ärorika initiativet till storskalig lokalproduktion faller den franska filmatiseringen platt med en halvkul berättelse som inte lyckas bevisa mer än att Asterix och Obelix inte har en plats i spelfilmssfären. De trivs bäst i tecknat format.

 

Regissör Guillaume Canet, som också spelar filmens mest älskvärda karaktär, den bredhöftade, genomsnälla och något pantade Asterix, bjuder på en okomplicerad tolkning av den klassiska sagan. Tonen är familjär, men platserna nya.

 

Året är 50 f.Kr. Prinsessan av Kina lyckas med nöd och näppe fly undan en plötslig statskupp, initierad av en lömsk och avundsjuk prins, men hennes mamma, kejsarinnan, blir tillfångatagen och hotas med avrättning. Prinsessan söker sig till gallernas ökända by och ber Asterix och Obelix (Gilles Lellouche) om hjälp. Givetvis tackar de tappra krigarna ja och tillsammans tågar de ner mot Kina för att frita kejsarinnan och riket. De är dock inte ensamma; efter att ha fått sitt hjärta krossat av sin kära Kleopatra (Marion Cotlillard), befinner sig en känsloladdad Julius Caesar (Vincent Cassel) på kurs mot Kina för nya äventyr och erövringar.

 

Trots att premissen är enkel envisas Canet och kompani konstant med oönskade sidospår och försök till humoristiska anekdoter. Men det funkar inte. Berättelsen hackas isär till småbitar tillsammans med mitt engagemang. Jag vill liksom bara se Asterix och Obelix knalla runt i sina plastiga dräkter, häva magisk dryck och smälla på livrädda romare. (Det ser faktiskt riktigt kul ut i filmen.) Halvdana dialoger och långdragna kaka-på-kaka-skämt hos ointressanta sidokaraktärer sätter käppar i hjulen för berättelsens framåtskridande, och jag blir rastlös.

 

Humor är helt klart filmens primära strävan, dessvärre till den mån att det blir självskadligt. Så fort en möjlighet ges ska det skojas och skrattas, men det blir för mycket. Karaktärerna på duken skrattar mer än vad jag gör. Förutom att långt från alla skämt går hem, så gör det endimensionella berättandet att filmen känns oseriös; som att den inte tar sig själv på allvar. Förutom humor, vill jag också ha spänning, adrenalin, fascination, en gnutta sorg… Lite andra känslor tack!

 

Med det sagt finns det dock ett par riktigt roliga stunder och ett dussin fnissframkallande moment. Ibland träffar dialogen och timingen komiskt korrekt och flertalet oväntade slapstick-stunder får mig att garva gott och djupt. Filmen och humorn är helt klart utformad för en yngre publik, men mycket fungerar även hos den breda massan. Det finns också en metahumor skickligt placerad under ytan som föräldrar och vuxna kan njuta av i bakgrunden.

 

Och sist men inte minst har vi givetvis Zlatan Ibrahimovic som spelar Antivirus, Julius Caesars fruktade livvakt. Eller i själva verket spelar han typ sig själv(?). Karaktären är oviktig och ser inte mer än någon ynka spelminut. Men de minuterna han får är både häftiga och roliga.

 

I sin presentation tilldelas Zlatan ett eldigt actionmontage där han slåss mot en armé i sin röd-svarta Milan-tröja samtidigt som hans egna trupper klappar sköld och stampar rustning i takten till ”We will rock you”. Scenen är rätt mäktig och markerar väl den enda gången i filmen som ståpälsen träder fram.

 

I tecknat format är Asterix och Obelix kul och underhållande, men magin försvinner när kameran ersätter pennan. Filmen bjuder emellanåt på goda skratt, men för att ta oss dit måste vi genomgå utdragna partier med onödigt stoff, ofta hos karaktärer vi inte uppskattar.