Asterix och vikingarna 2006

1959 skapade duon René Goscinny och Albert Uderzo två seriefigurer vid namn Asterix och Obelix. Två seriefigurer som idag är Frankrikes motsvarighet till Musse Pigg och Kalle Anka och inte minst en miljonindustri. Vad som en gång började i serieformat fortsatte med ett antal filmer, däribland en med Gerard Depardieu, och nu är det alltså dags igen. Den här gången får den lilla Galliska byn fint besök av hövdingens brorson Godorix. Han blivit ditskickad av sin far för att under Asterix och Obelix översyn göras till man. Problemet är bara att Godorix innehar andra egenskaper än vad som kännetecknar just en man, han råkar vara en riktig slacker. Som om inte detta vore nog kidnappas han av blodtörstiga vikingar och Asterix och Obelix tvingas följa dom till världens ände för att rädda honom och också rädda byns anseende.

När jag satt i biosalongen för att se denna film lade jag märke till att också en hel del barn satt där. Efter filmens slut närmade jag mig några av dom och frågade vad dom hade tyckt om filmen. ”Bra” var det genomgående svaret, ”Bra” men dock inte ”jättebra”. Detta summerar egentligen denna recension ganska väl med skillnaden att det förmodligen finns lite mer att tillägga under textens gång.

Under min uppväxt läste jag ”Asterix & Obelix” ganska flitigt. Jag minns att jag älskade de olika äventyren som våra hjältar fick uthärda med trolldrycken i sin hand. De var inte bara vältecknade på något gammaldags sätt utan också spännande och roliga, i alla fall för en unge som mig. ”Asterix och Vikingarna” är den uppdaterade versionen eller i alla fall den moderniserade versionen. Kalla mig konservativ men något större tycke för den har jag faktiskt inte fattat.

Man har gjort en blandning mellan 2D och 3D vilket i sig funkar ganska bra. Men förutom det har man lyckats pumpa upp filmen till så mycket Disney att det gör ont. Actionscenerna ska vara så mycket coolare och explosivare än förut, skämten vassare och modernare och generellt känns animationssyndromet igen. Ibland önskar man faktiskt att filmskapare höll sig till det som funkar.

Vad jag också lägger märke till är att Abba, den viljestarka vikingadottern i filmen, gjorts till en exakt kopia av våran Pippi Långstrump. En kul detalj kanske och det är faktiskt roande att se en viljestark kvinnlig figur tillföra lite kämparglöd även om det tröttsamma är att se samma smala midja och frikostiga barm på alla tecknade kvinnofigurer.

Det finns egentligen inte mycket att säga kring denna film. Det hela tycks allt mer likna barnens korta ”bra” och själv tycker jag inte det är konstigt att denna film faller ungarna i smaken. Den innehåller det mesta som en animerad film idag bör innehålla spänning, drama, någorlunda humoristisk och ganska schysst tecknad. Inte för att förminska barns åsikter eller smak men i överpositiv anda blir deras bra i genomsnitt ett ”Ok” hos mig. Med en stor suck märker jag hur det mesta från min barndoms Asterix och Obelix saknas. Helt enkelt hur också ”Asterix och Obelix” gjorts till en ploj.