At Night I Fly 2011
Synopsis
I filmen möter vi några av de livstidsdömda fångar som deltar i Arts in Correction, ett kulturprojekt i fängelset där de får möjlighet att mötas över rasgränser och gängtillhörighet för att genom att uttrycka sig i ord och musik börja lyssna, känna och kanske för första gången få erfara vad det är att vara människa.
Info
Mördare har också känslor
Svenske dokumentärfilmaren Michel Wenzel har spenderat några av de senaste åren med att följa fångarna på New Folsom Prison, ett av Kaliforniens hårdast bevakade fängelser. Via intervjuer med intagna och vakter serveras den sanna bilden av tillvaron bakom galler.
Så olikt Hollywoodversionen vet jag inte om det är. Vakterna berättar om droger och beslagtagna vapen, gamla övervakningsfilmer visar omotiverade slagsmål (varning för rätt brutala bilder). Fångarnas version ger heller inte så mycket mer än vad man redan "visste". Man ska vara tuff och inte göra sig ovän med fel ras, om man vill överleva. Men det som verkligen tär på en är meningslösheten, den långa väntan på… ingenting. Möjligen en frigivning, någon gång om 40 år. De flesta har inte någon annan utväg än att förlika sig med tillvaron. Göra det bästa av en situation som för de flesta av oss är helt otänkbar.
- We weren't sent to life in prison, we were sent to death in prison, säger en av de intagna.
Snart fokuserar filmen om och zoomar in på ett litet rum långt från utegårdens hårda hierarkier. En frizon där kan de vara sig själva för en stund, där det finns inget hat och inga raser. Ingen som dömer en. Bara möjligheten att ventilera allt som gnager inombords, för det fåtal fångar som hittat dit. Arts in Corrections heter den lilla ljusglimten i fångarnas tillvaro, ett projekt som ser till att med jämna mellanrum sysselsätta fångarna med poesi, konst eller något annat kreativt.
- Man tar all världens ondska och stoppar in den i en låda. Det är vansinne att tro att någon av oss kommer att bli bättre när vi kommer ut, säger en annan fånge om den inte helt genomtänkta idén med fängelser. Han har troligen alldeles rätt. Statistiken talar sitt tydliga språk, mer än två tredjedelar faller tillbaks på brottets bana och låses snart in igen.
Att rappa och måla ger glada fångar och hopp om framtiden. Rättssystemet är ruttet och ineffektivt. Här behövs varken berättarröst eller reporter framför kameran för att budskapet tydligare.
Men här någonstans ligger också mitt stora problem med "At Night I Fly". Är det meningen att vi ska tycka synd om en bunt brottslingar och våldtäktsmän? Det kommer inte så lätt till mig, oavsett hur många dikter de skriver om hur mamma aldrig älskade dem. Filmen går visserligen knappt in på vilka brott de sitter inne för, men man får inte ett 40-årigt fängelsestraff för fortkörning. Inte ens i USA. Slutsatsen, att mördare också är människor, är en slutsats jag hade kunnat leva lika bra utan.
