Athena 2022

Filmen etablerar omedelbart den situation som den kommer bygga på i en uppåt tio minuter lång inledning utan klipp. Den 13-åriga pojken Idir har dödats av polisen i Paris. Offrets bror Abdel (Dali Benssalah) är soldat och har just återvänt från tjänstgöring i Mali. På polisens presskonferens där han utlovar rättvisa utbryter kaos. Vi börjar följa upprorsledaren Karim (Sami Slimane), som även han är bror till Idir, när polisstationen under hans ledning stormas ända till när kuppen är över i en tagning. Känslan av att vara mitt i kaoset är total. Det här är en av de bästa scenerna utan klipp som någonsin gjorts i en film.

 

Förutom de två nämnda bröderna så följer vi den tredje brodern Mokhtar (Ouassini Embarek) som är knarklangare och oroar sig för att hans affärer kan ta skada av upploppet. Dramat mellan bröderna är det som filmen bygger på. Intrigen är mer ett sätt att placera dem i en extrem situation än en traditionell story. De har olika sätt att reagera på sin lillebrors död och det krig som utspelar sig runt dem. Fokuset är riktat mot det dramat hur mycket förstörelse och våld det än omges av. Det handlar om familjeband på ett oerhört nyanserat sätt.

 

Som komplement följer vi även kravallpolisen Jérôme (Anthony Bajon) när deltar i polisinsatsen mot stadsdelen Athena där upploppsmakarna har sin bas. En terrorist tros befinna sig där så polisen håller inte tillbaka på den brutala kraften i sin attack. Jérôme oroar sig för sina barn och är nervös för vad som väntar honom i Athena. Det ger en intressant nyans till den våldsamma bilden av poliser som kravallmakarna har.

 

Även efter den långa första tagningen så fortsätter fotot använda den tekniken. Filmen delas in i ofta flera minuter långa tagningar. Genom smutsiga slummiljöer glider kameran med framför och bakom skådespelarna. Den undviker skickligt alla föremål och hinder i vägen även i de mest trånga korridorer. Den glider smidigt med bilar och motorcyklar i full fart. Precis som det ska kännas med sådant kameraarbete så skapar det autencitet och total inlevelse för åskådaren.

 

Stadsdelen Athena spelar närapå en huvudroll i filmen. De nedgångna husen med sina smutsiga korridorer och gatorna med skräp fångas effektivt i bilderna. De människor som rör sig där är fattiga och desperata, vilket understryker filmens sociala kommentar. Hatet mot polisen som finns som en rå laddning i luften grundar sig på att Idirs död var det tredje fallet med polisbrutalitet med dödlig utgång på två månader. Människorna i Athena har fått nog och dras med av Karims hat. Samhällskommentaren är nyanserad, men samtidigt enormt vass.

 

Det anmärkningsvärda är hur filmen kan gripa så djupt i sin skildring av olika typer av sorgehantering utan att stanna upp och bli stillsamt drama en enda sekund av speltiden. Allt finns i skådespelarnas prestationer och deras intensiva närvaro. Det sägs i blickar och tonfall ända ner till detaljnivå. Det märks på hur karaktärerna reagerar på de situationer som de ställs i tack vare att alla skådespelarna är så trovärdiga. De spelar inte sina roller. De blir personen de spelar fysiskt och mentalt.

 

Allt svepande kameraarbete och all stark dramatik ackompanjeras av ett soundtrack bestående av majestätiska körer på rätt ställen och nerviga strålar för att hålla spänningen intensiv. Det gör så att filmen balanserar perfekt på gränsen mellan det rått realistiska och det starkt teatrala. Det blir konstfilm på gatunivå och de två intrycken möts. Det är en enormt fascinerande kombination.

 

"Athena" är en film som ingen entusiast av kvalitetsfilm bör missa. Inte heller den som vill ha en spännande och välgjord thriller borde bli besviken på den. Regissören Romain Gavras visar sin kreativitet med bravur. Hans far, den legendariska regissören Costa Gavras, är förmodligen enormt stolt över sin son just nu.