Atlantics 2019

Suleiman (Traore) arbetar på ett skrytbygge i en förort till Dakar. Byggjobbarna har inte fått betalt på flera månader. Till slut får de nog och ger sig iväg över havet i hopp om en bättre framtid i Europa. Suleiman älskar Ada (Mame Bineta Sane), och hon honom, men hon är bortlovad till en annan man. Efter att Suleiman och de andra byggarbetarna rest sin väg börjar underliga saker hända, inte bara fattar Adas överdådiga bröllopssäng fattar eld, men en mystisk feber börjar sprider sig som påverkar de insjuknade på allt märkligare sätt…

”Atlantics” är ett gripande drama om de som blir kvar efter att deras nära begett sig ut på farliga vatten i jakt på ett bättre liv, en kärlekshistoria, ett tonårsuppror, en polisfilm, och ett mysterium som håller tittaren i ett järngrepp. Filmen växlar mellan genrer på ett sällsynt naturligt sätt, men behåller känslan av att något vagt illavarslande ligger i luften. 

Det är fantastisk film, mycket på grund av att den är så oerhört välbalanserad. Att fokusera på bara en av de olika trådarna i handlingen hade gjort att filmen känts fattig. Den hade så lätt kunnat bli melodramatiskt eller för tung eller full av jump-scares - men allt är precis rätt. Skådespelet är känsligt, särskilt som många av de medverkande gör sin första filmroll. Regissören Mati Diop fångar skönheten inte bara i Ada och Suleimans unga kärlek men också i halvfärdiga byggnader, i det dansande ljuset från en billig discokula, i sanddammet - och förstås i det ständigt närvarande havet. 

Med ”Atlantics” blev Mati Diop den första svarta kvinnliga regissören att tävla om Cannes högsta pris, Palme d’Or (bättre sent än aldrig, antar jag). Filmen vann även Cannes-juryns Grand Prix och är Senegals bidrag till Oscarsgalans Bästa Internationella Långfilm. ”Atlantics” är Diops första långfilm, och det lovar oerhört mycket gott inför framtiden.