Atlas 2024

Netflix verkar satsa stort på välgjorda science fictionäventyr med två filmer i "Rebel Moon"-serien avklarade och nu den här storslagna actionrökaren i rymdmiljö på det. Precis som så ofta i streamingjättens produktioner så ska en stor stjärna dra publik och den här gången är det Jennifer Lopez som är den utvalda.

 

Lopez spelar AI-analytikern Atlas Shepherd som tampas med ett trauma ur barndomen samtidigt som hon blir rådgivare i en militär operation för att fånga den av artificiell intelligens skapade terroristen Harlan (Simu Liu). För 28 är sedan tog maskiner styrda av AI över världen när Harlan befriade dem. Efter att ha lett en våldsvåg mot mänskligheten flydde han från Jorden, men har nu spårats till en avlägsen planet.

 

Som dystopisk framtidsskildring så är det här en praktfull uppvisning i hur bra dataeffekter och realistiskt grundad ton kan blandas till ett helgjutet bildlandskap. Miljöerna är enormt snygga och tydligt skapade av människor med lika mycket fantasi som skicklighet. Även de vackra delarna av planeten som vi hamnar på hänför publiken.

 

Som actionunderhållning iscensätter filmen tunga fighter när robotnävar möter metall och automatvapen orsakar förstörelse. Explosionerna slår på stort med massiva eldväggar och regn av bråte som hotar krossa allt som det träffar. Det är lika pampigt som adrenalinpumpande med oavbrutet högt tempo.

 

Mitt i allt detta kaos så lyckas man få oss att verkligen bry oss om Atlas och känna hennes frustration. Likheterna mellan henne och Ellen Ripley i "Aliens" är slående när hon försöker varna soldaterna för att inte underskatta hur farlig fienden är, men bara möts av machosnack.

 

Tankarna går även till Sarah Connor från "Terminator"-filmerna när Atlas uttrycker sin misstro till maskiner. Liksom Sarah tvingas hon motvilligt lita på artificiell intelligens för att överleva. Samtidigt så har Atlas en varmt mänsklig sida som gör henne speciell. Filmen som helhet håller sig på rätt sida av gränsen mellan hyllning och kopia.

 

Lopez har det krävande jobbet att en stor del av filmen vara ensam i bild i ett extremt begränsat utrymme och hon ger liv till varje bildruta med bra skådespel. Både karaktärens hårt cyniska och känslomässigt sargade delar känns trovärdiga.

 

Det är i mötet mellan det artificiella och det organiska som filmen är emotionellt mest kraftfull. Atlas relation med en ny AI-bekantskap får henne att tänka över sitt hat mot teknik. Samtalen mellan de båda är filosofiska och ger filmen mer djup och värme än action vanligvis har. Det existentiella dramat blir ett med resten av filmen.

 

Musiken spelar på hela känsloregistret med storslagen orkester som bombarderar högtalarna i takt med explosionerna, men ändå kan skala ner allt till ett sprött och känsligt piano i de finstämda scenerna. Den matchar också bilderna för att skapa ett massivt gemensamt tryck.

 

"Atlas" är inte originellt nog för att vara ett storverk, men den är ett väl utfört hantverk som inte kommer att göra fans av actionbaserad science fiction besvikna. Det finns potential till att utforska temat AI ännu mer nyanserat, men samtidigt finns djup nog för att väcka eftertanke och spänningen håller hela vägen. Netflix får gärna fortsätta att ge oss den här typen av filmer.