ATM 2012
Synopsis
Ruggigheter vid bankomaten
Först, för tydlighetens skull, en liten språklektion. ATM står för automated (eller automatic) teller machine och är helt enkelt amerikanernas sätt att säga bankomat. En bankomat är precis vad filmens en av de tre huvudpersoner under lönlösa protester är ute efter, och när de hittar en visar den sig vara bevakad av en man med oklara motiv. Oklara, förutom att de är allt annat än vänliga.
För all del, "ATM" har sina brister, de sticker jag inte under den rangliga stolen med. Främst är det en del av våra hjältars beslut som är lätta att ifrågasätta, även om dessa med lite god vilja kan ursäktas med att beslut under påverkan av hotfulla figurer ofta lider stressens effekter.
Men det är en ynka invändning, inte mycket mer än en bisats egentligen, när filmen för det mesta lyckas hålla spänningen vid liv. För det är spännande, klart det är spännande, på det där enkla men effektiva sättet som kommer sig av ett okänt hot på liten yta.
Vilket inte är förvånande. Platsen för större delen av skådespelet är förvisso större än manusförfattaren Chris Sparlings tidigare instängda rysare "Buried", dock endast marginellt. Regissören, David Brooks, begår här långfilmsdebut och gör det med den äran. Jag hade kanske önskat mig stabilare personregi ibland, speciellt inledningsvis, och det är svårt att förstå karaktärernas motivation vid vissa tillfällen, fast allt detta är som sagt smärre invändningar och ingenting som tar nämnvärt ifrån helheten hos denna underhållande skröna.
Jag nämnde personregin, specifikt, och jag tror verkligen de få problem som finns på området ligger där och inte hos skådespelarna själva. Alice Eve, Josh Peck och Brian Geraghty (i tur och ordning mer eller mindre kända från bland annat "Men in Black 3", "The Wackness" och "The Hurt Locker") är stabila i sitt agerande och trovärdiga i sin skräck, trovärdiga i de beslut som tas, även de mindre kloka.
Och där har vi det. Efter en tveksam inledning hittar "ATM" således sin nagelbitande form, blir aldrig ett mästerverk men lyckas för det mesta vara ett underhållande litet stycke, jag lyckades till och med släppa ur mig ett litet inte helt manligt ljud vid en av de mer överraskande olyckligheterna. En stjärna i kanten, bara det.
