Att återvända 2006

Nej, Almodóvars senaste är inte en utflykt in i Marquez-indränkt magisk realism, även om greppet att låta döda mödrar gå igen talar för saken. Istället är det regissörens egen outtake på kulturetablissemangets eviga följetong, den komplexa relationen mellan föräldrar och barn, i det här fallet mödrar och deras döttrar.

Det börjar med en massiv och överväldigande Almodóvarsk gravputsningsscen, en armé av äldre kvinnor som fejar de fränfälldas viloplats. Resten av filmen är mindre bombastisk i sitt uttryckssätt. Almodóvar har – med ålderns rätt? - med varje film tagit allt större kliv från sin typiska extravagans och gått mot större stramhet i form och innehåll. Och det är ingen mindre än Penélope Cruz som axlar huvudrollen som historiens temperamentsfyllda mamma, Raimunda (det var för övrigt Almodóvar som lanserade henne till internationell stjärna i ”Allt om min mamma”).

Redan i början av filmen står det fast att Raimundas man Pablo har ett onaturligt intresse för sin tonårsdotter Paula, ett intresse som slutar med att Paula tvingas döda honom för att undvika våldtäkt. Efter den inledande chocken samlar sig Raimunda snabbt och tänker ut en plan för att skydda sin dotter från straff. Samtidigt får hennes syster Sole ett oväntat besök av deras mamma, som hade dött i en brand men setts vandra igen i familjens hemby. Men den som förväntar sig spökerier har inget att hämta, det här är en modern släktskröna som fokuserar på kvinnornas inbördes relationer och lämnar såväl övernaturligheter som romantiska intriger utanför sammanhanget. Filmen är efter Pablos död i stort sett kliniskt befriad från män annat än som svaga skurkaktiga motpoler till kvinnornas styrka.

Det är övertydligt att Penélope Cruz frodas i den spanska miljön, betydligt mer än i någon ytligt rotad Hollywoodintrig. Den dramatiska nerven och fulla närvaron lär överraska dem som inte har haft turen att se henne innan hon blev reducerad till en stammande exotisk docka i drömfabriken. I ”Att återvända” märker man också att hon framförallt är en dramaskådis, vilket gör filmen märkligt tudelad. För här liksom i Almodóvars senare filmer är hans signatur, de hysteriska excesserna och den absurda komiken kraftigt nedskurna – och det som finns är utan Cruz.

Det komiska står istället mångsidiga Carmen Maura i rollen som modern och Lola Dueñas som Sole för. Att Almodóvar återigen använder Maura som gjorde honom till superstjärna känns mäktigt och trots sin rolls begränsningar och inneboende absurditet lyckas hon göra gestalten rörande och närapå trovärdig.

”Att återvända” är överlag en välspelad historia, som av många intrigtrådar lyckas skapa en helhet. Trots det stör jag mig på att jag kan se konstruktionen, känna trådarna därovan. Filmen känns alltför mycket som en abstraktion som handlar om saker som skuld och försoning och historiens upprepning. Jag vill gärna se något mer organiskt komma från spanjoren än den här kulturkonstruktionen, som känns misstänkt höglitterär. Marquez som sagt. Låt oss hoppas att det var en engångshändelse.

För trots en begåvad ensemble och solida karaktärsteckningar lider filmen av en viss seghet och överlastning. Jag skulle ha velat se att den vackra färgstarka scenografin färgat sig av mer på innehållet eller att den dramatiska upptakten gjort mer med Carmen Mauras återkomst.