Att rida ensam i tusen mil 2005

Det finns vissa filmer som kan göra så mycket med så lite. I ”Att rida ensam i tusen mil” är det en enda blick på ett oskyldigt barn som ger alla svar. Vad som varit, vad som är och vad som kommer att hända.

Efter ett par riktiga smällkarameller i visuell och atletisk stil i form av ”Hero” och ”Flying daggers” åter vänder Zhang Yimou till den lågmälda typen av film som egentligen var den stil han slog igenom med. Denna gång har han dessutom blandat sin egen kinesiska stil med det japanska minimalistiska à la Ozu och fått fram en helt unik film som talar till alla våra sinnen.

Gou-ichi Takata (Ken Takakura) är en fiskare som lever ensam vid havet i Japan. En dag får han höra att hans son Kenichi har cancer och med all sannolikhet kommer att avlida. Problemet är att far och son har ett synnerligen komplicerat förhållande till varandra och inte talat på över tio år. Takata bestämmer sig i alla fall att åka och hälsa på sin son, men mötet blir en katastrof och Kenichi vägrar att ta emot honom. Takata får då av sonens hustru ett videoband som visar ett inslag Kenichi gjorde i Kina om en speciell typ av operadans. Trots distansen mellan honom själv och sonen bestämmer sig Takata för att åka till Kina för att uppfylla en önskan som sonen uttryckte i inslaget.

Detta är alltså en typ av roadmovie där man plötsligt finner sig själv och ser livet på ett nytt sätt. Inte så originellt egentligen, men i handen på en mästare som Yimou blir det storartad filmkonst. Han vet precis hur han ska styra karaktärerna så att de säger så lite som möjligt, men ändå uttrycker en hel historia bakom genom sitt spel. Och just Ken Takakura i huvudrollen är fantastisk. När hans ögon i en scen förvrids av sorg och ånger, medan ansiktet är lugnt som en filbunke, är man på vippen att utnämna detta till den största prestationen av en skådespelare hittills. Stort, stort spel av honom och av alla andra i viktiga roller. Det är också bra för oss västerlänningar att bli påminda om att japaner och kineser inte alls talar samma språk och här kan vi verkligen snacka om ”Lost in Translation” när Takata hankar sig fram i Kina.

Yimou har alltid lagt ner mycket tid för att få oss biobesökare att njuta av hans bilder. Och även om hans två senaste filmer var betydligt mer visuella betyder det inte att detta är direkt jobbigt att titta på. Vissa av bildkompositionerna saknar motstycke i modern film och miljöerna har man tagit väl vara på, även om de har en mer metaforisk funktion än att vara ögongodis. Om ”Viskningar och rop” var Ingmar Bergmans röda film så är ”Att rida ensam i tusen mil” Zhang Yimous blåa. Framför allt scenerna i Japan är oerhört vackert komponerade i blått och grått, men även i Kina finns det blåa nyanser i gott som varje bildruta. Musiken är hjärtskärande och stämningsfull och dröjer sig kvar länga i huvudet efter att filmen är slut.

Undertecknad har faktiskt aldrig delat ut full poäng trots nästan två år på MovieZine och var på vippen att stanna vid 4,5 igen. Den sista delen i filmen gränsar nämligen farligt nära melodram (vilket har undvikits totalt hittills), vilket ger en liten falsk not i en annars helt ren sonat. Men går man tillbaka till det första intrycket så är det bara att konstatera att detta är en film som renar biobesökaren likt en japansk tvagning och antagligen kommer att stanna kvar i ditt minne för resten av livet. Ett mästerverk.