Audrie och Daisy 2016

I dokumentären ”Audrie och Daisy” får vi se hur två tonårstjejer hanterar smärtan på samma sätt men med olika utgång. Båda har blivit utsatta för sexuella övergrepp. I det ena fallet har bilder tagits av övergreppen och lagts ut på sociala media, i det andra har våldtäkten filmats. Det är fruktansvärt. Det går inte att betygsätta. Deras historier måste få berättas. Måste få plats. 

Audrie blir kränkt när hon är medvetslös. Förutom övergreppen används hennes kropp som ett klotterplank. Hon markeras med en penna som inte går att tvätta bort. Daisy får uppleva hur det är att försöka få rättelse när förövaren är skolans populära kille och när denne dessutom är uppbackad av byns sheriff. Det är naturligtvis omöjligt, särskilt eftersom sheriffen ”råkat” tappa bort mobilen som det filmade övergreppet finns på. Däremot får Daisy till skillnad från Audrie uppleva både det positiva och negativa med sociala medier då hon efter att förundersökningen läggs ner plötsligt får hjälp från oväntat håll. Här är dokumentärfilmarna inne och nosar på något nytt, men tyvärr ges istället alltför mycket plats åt långa åkningar över medelklassområdet där Daisy bor samt klipp med hennes bror när han styrketränar. I bakgrunden på gymmet hänger en bild på en halvnaken tjej. Jag tror inte att filmarna själva tänkt på det, men det gör jag.

 

Jag tänker också på hur onödigt många klipp det är på fotbollskillar. På hur det zoomas in på en hejarklackstjejs rumpa. Jag tänker på den kvinnliga advokaten som går på löpband samtidigt som hon arbetar. Jag tänker på kvinnoperspektivet och det är här dokumentären faller. Den vill belysa en kvinnofråga, men hyllningen till quarterbacks och kroppsperfektion tar upp nästan lika mycket plats. Och jag påminns om att det inte är Audries och Daisys berättelser jag betygsätter utan dokumentärfilmarnas tillvägagångssätt att skildra dem. För fokus borde vara på dem. Borde vara på hur vårt samhälle ursäktar mäns beteende då det sker i grupp. På hur den där nakenbilden på gymmet säger mer än det som faktiskt uttalas. På hur kvinnors kroppar fortfarande inte är våra egna. På hur de nu via sociala medier dessutom inte bara är förövarens utan hela världens. På hur det känns när mardrömmen förevigas.

 

Dokumentären är för snäll. Liksom sheriffen vill den inte dyka alltför djupt ner i medelklasshålan för att belysa kärnan till problemen. Med animationsinslag och chattkonversationer försöker den tilltala en yngre målgrupp, men det blir istället som när lärare på 90-talet flitigt använde Words Clipartfigurer.

Trots att svenska ”#Hashtag” är fiktion (om än baserad på verklighet) har den på alla sätt lyckats där denna dokumentär misslyckas. Jag tycker även att ”Uppdrag Gransknings” avsnitt ”Den andra våldtäkten” samt ”Våldtagen på nätet” och ”Ingen riktig våldtäkt” är betydligt mer intressanta och lyckas beröra frågor kring gränsdragningar, skuldbeläggning och vad som händer när man inte kan säga nej.

 

I en utopi hade ”Audrie och Daisy” varit den sista dokumentären gjord på det här ämnet. Pessimisten i mig tror dock att det kommer att bli fler. Av respekt för Daisy väljer jag att avsluta recensionen med hennes ord: ”The pressure to be perfect is much stronger than the love in this world.”