Australia 2008

Baz Luhrmanns storslagna epos är ett synnerligen underhållande kärleksbrev till filmmediet i sig. Förvänta er inte djup eller emotionell tyngd, utan njut i stället av klassiskt filmskapande när det är som bäst.

Egentligen har ”Australia” mer gemensamt med Quentin Tarantinos ”Kill Bill” än kanske klassiker som ”Borta med vinden” eller ”Afrikas drottning”. Anledningen? Att det är en skamlös flirt med allt som gör att vi älskar film. För precis som Tarantinos hämndorgie är ”Australia” mer en parafras än en riktig film. Gjord med uppriktig kärlek och beundran av en filmskapare som både hånglar, smeker och knullar skamlöst med kameran. Och resultatet av denna pigga befruktning är inget annat än ren och skär filmkonst.

Det märks också att ”Australia” är gjord av någon som älskar landet i sig, dess kultur och inte minns deras fantastiska sätt att prata. För om Baz Luhrmann på senare tid fokuserat på glada horhus i Paris eller uppdaterade Shakespearelekar i Los Angeles, är detta en återkomst till landet som fostrade honom.

Handlingen i sig skulle kunna har varit skriven i Hollywoods golden days. Den mycket engelska ladyn Laura Ashley (Nicole Kidman i en roll som känns väldigt mycket Nicole Kidman) åker till Darwin under andra världskriget för att konfrontera sin man som äger ett stort land området i de norra delarna av landet. Väl där har maken mördats och hon själv får plötsligt ta över gården där även en halvaborginsk pojke Nullah (Brendon Walters) och hans familj figurerar. Inte minst är boskapsdrivaren Drover (Hugh Jackman) en viktig bricka i spelat när Ashley bestämmer sig för driva sin boskap till Darwin för att knäppa rivalen Carney (Bryan Brown) på näsan om militärens köttkontrakt.

Vad som följer är inte svårt att lista ut, men vem bryr sig när bilderna som Luhrmann presenterar är så otroligt storslagna? Det är ren porr för cineaster och den australienska turismen lär säkert uppleva en ökning nästa år.

Ett mycket fint tema som rullar genom filmen är jämförelserna med ”Trollkarlen från Oz”. Förutom landsnamnet som gemensam nämnare plockar man många poänger genom en historia som faktiskt påminner en hel del om den klassiska musikalen. Det betyder dock inte att ”Australia” är någon stark emotionell film. Här är de goda väldigt goda, medan de onda är väldigt onda, kvinnor är kvinnor och män är män. Ibland ekar det oroligt tomt i manuset och Kidman och Jackman gör vad de kan med styckiga repliker som inte klingar trovärdigt någonstans. När man försöker blanda in kritik mot hur aborginerna behandlades vid koloniseringen är det knappast på Ken Loach-nivå, men ändå rätt överraskande bittert för att vara en underhållningsfilm.

Speltiden prövar också tålamodet eftersom filmen berättas i episoder med flera ”falska” slut. Den största misstaget är dock filmens hemska ledmotiv som sjungs av Elton John. En fruktansvärd rysare vilket kan undvikas genom att snabbt dra under eftertexterna.

”Australia” blir därför mer stil än innehåll. Och det är helt ok. För Hollywoods golden days handlade inte om känsla, utan mer om att tappa hakan, vilket man kan göra flera gånger under ”Australia”. Storslagna vyer, svallande stråkar och bombningar när japanerna anfaller bidrar till en strålande tablå att fästa ögonen vid. Kidman är en helt okej leading lady, även om hennes roll känns lite som en parodi av det hon har spelat tidigare. Jackman däremot är överraskande bra i den väldigt manhaftiga rollen som godhjärtad mate. Att han ser ut som en korsning mellan Crocodile Dundee och Clint Eastwood i Dollar-trilogin gör ju inte saken sämre.

Nykomlingen Brendon Walters har bra karisma, men får nog öva lite mer på att uttala repliker rätt och David Wenham som superskurken Fletcher är adekvat over the top. Och som gammal australiensisk filmstudent är det roligt att se rävar som Bryan Brown, John Jarratt och Bill Hunter i färgstarka små roller.

Sammanfattningsvis kan man säga att som en ny film 2008 står sig inte ”Australia” speciellt bra i konkurrensen. Den är alldeles för gammaldags, tom på berörande innehåll och på tok för lång. Men som en hyllning till filmkonsten är den både underhållande, imponerande och faktiskt riktigt bra. När allt kommer omkring går vi ju ändå alla på bio för att uppleva bilden.