Autumn Blood 2013

Det var en gång en gård. På den gården skedde den ena hemskheten efter den andra och man kan ana en "Straw Dogs" (den med Dustin Hoffman) nosa fram. Så blir det aldrig. Istället växer här en film som är både obehaglig och vacker, vilket sannerligen är en bedrift. 

Den lilla gården hade inte alltid varit skådeplats för hemskheter på rad. De hade till och med lyckats hitta tillbaka till livet efter den där gamla händelsen på vägen, det skrattas och stojas medan arbetet på gården sköts. Men så händer det, nästan samtidigt, våldtäkten och ett dödsfall, som i sin tur leder till att barnens liv sätt på spel och de måste fly undan illvilliga bybor. Det blir en jakt rätt in i den stora, snåriga, kalla, skogen.

Och visst känns "Autumn Blood" oerhört hopplös, vidrig. Våldtäkten är en av de jobbigare jag sett på vita duken, med en kamera som håller sig nära, nära, som inte viker av. Sedan finns det stunder av spänning. När barnen anar faror. När byborna är på väg. Jakten i skogen. Speciellt i skogen, då blir det tajt och nervigt. Ofta följer en känsla av instängdhet, även när vi rör oss bland de vida öppna vidderna, på grund av farorna. På grund av hur nära inpå de kryper. På grund av rädslan hos karaktärerna.

Men det är också vackert. Mycket vackert, utan att krocka med det hemska. Utan att det någonsin känns som om otäckheterna hyllas. Som om vi ska se upp till gärningsmännen. Inte alls. Det är naturen som kommer till sin rätt, ett fantastiskt kamerarbete, och en hel del oerhört bra musik som dessutom fungerar i perfekt symbios med vad vi ser på duken. Musiken passar till naturen, javisst, men också till vad som sker på scenen. Emellanåt går musiken, bakgrunden, och skådespelarna in i varandra på ett sällan skådat sätt. Imponerande.

Imponerande är också skådespelarna. En duktig ensemble plockad från flera olika länder, med bidrag från bland annat Skandinavien. Gustaf Skarsgård är oberäkneligt obehaglig som slaktaren i byn, och Peter Stormares blotta närvaro ger sitt eget mörker. Fast mest hänföras jag av Sophie Lowe, flickan i filmen, en brittisk ung kvinna som har en del titlar till sitt namn men inget jag känner igen. Hon är nästan drömsk i sitt utseende och agerande.

Drömsk. Sagolik. Allt det ovannämnda, musiken och naturen, fotot och scenografin, skådespelarna, i effektiv kombination med den nästan totala avsaknaden av dialog, byggs ihop till något som känns sagolikt. Eller snarare som en saga. Som om trollen själva hade kunnat kika ut ur den där grottöppningen vilken sekund som helst. En modern, rafflande, saga i tidlös miljö.

Inte utan brister, kan tilläggas, men vafan, sedan när är sagor alltid perfekta?