Avalon 2011

Janne är en tidigare nattklubbsägare, mäklare och konsthandlare som nyligen blivit fri från sin fotboja. En riktig glidare är nog det mest adekvata sättet att beskriva honom på. Visst, fotbojan har tärt på honom, men han befinner sig redan i Båstad redo att öppna den nya nattklubben Avalon med sin gamla polare Klas. Med på plats är också Jannes syster Jackie, som dyker djupare i vindunken än någon annan. En olycka händer, de beblandar sig med brottslingar och pengar byter ägare. Och allt sker mitt under Båstadsveckan, knytpunkten för landets festande överklass.

”Avalon” kryper in under skinnet på en och obehaget ligger som en tät dimma genom hela berättelsen. Det är tydligt att Janne är en föredetting. Han var cool en gång i tiden, men nu har han ingen koll. Problemen blir allt fler och Janne drömmer sig tillbaka till det glada åttiotalet när han var på toppen, symboliserat av en ensam dans under diskokulan till Roxy Musics låt ”Avalon”. Kontrasten är gigantisk mot den proppfulla klubben på premiären, där knark och pengar blandas med desperation och gråt.

De tre huvudpersonerna är alla i 60-årsåldern, vilket inte är den ålderskategori man direkt kopplar samman med Båstadsveckan. ”Avalon” handlar mycket om att ha levt ett liv men att vilja börja om, med mer eller mindre lyckade resultat. Att andra människor kommer i kläm i deras desperata jakt på ett lyckat liv är inte så noga. Särskilt inte om de kommer från ett fattigare land och jobbar svart för småpengar. De ses knappt som riktiga människor. Det är människoförakt på hög nivå när ett liv är mindre värt än ett nytt tak på huset. Ändå är ingen av huvudpersonerna onda människor, utan komplexa varelser som försöker reda ut sina liv.

”Avalon” är ingen störtförälskelse. I början undrar man lite var den ska ta vägen, men ganska snart griper den tag i en och när eftertexterna rullar undrar man vad som hände. Filmen har många tempoväxlingar, från långsamma och närgångna tagningar på Janne som verkligen visar hans ångest, till snabba bilfärder och fester med mängder av alkohol. Det är en imponerande regidebut av Axel Petersén och av producenterna som även står bakom ”Man tänker sitt” och ”Apan”. Och icke att förglömma – Johannes Brost är förträfflig i huvudrollen.