Avatar: The Way of Water 2022

I tretton år har fansen väntat på uppföljaren till ”Avatar”, sci-fi-sagan som blev en megasuccé. Den banade väg för en kortlivad men intensiv 3D-revolution på bioduken och imponerade med häftig ny filmteknologi som lät karismatiska blå utomjordingar ta huvudrollerna. Här kommer del två, som ger oss fler karaktärer att lära känna och nya miljöer att utforska.

 

James Cameron har inte gjort det lätt för sig. Det gäller att följa upp en film som blev tidernas mest framgångsrika, samt bygga ut en rik mytologi och en främmande värld på ett sätt som känns organiskt, och återigen dra in rejält med kosing - eller riskera en av tidernas största floppar. För dyrt var det att producera ”Avatar 2”, och ”Avatar 3” som spelades in samtidigt. 500 miljoner dollar, enligt rapporter. Inspelningarna började mer än fem år innan premiären, och återigen behövdes en del tekniska mirakel för att förverkliga regissörens maffiga vision.

 

Ett antal år har passerat även på Pandora. Tillräckligt för att jordlingen Jake Sully (Sam Worthington) och hans Na'vi-älskling Neytiri (Zoe Saldana) skulle få en drös med tonårsbarn. Men hemmafriden och det ljuva familjelivet är återigen hotat när ”folket från skyn” - soldater från Jorden alltså - återvänder för att leva rövare.

 

Avatarer är ju som bekant framklonade varelser som ska likna Na’vi-folket, urinvånarna på den avlägsna månen Pandora. Det öppnar upp för en del möjligheter att leka med storyn på oväntade sätt, och ta tillbaka skådespelare vars karaktärer tidigare har dött. På så vis tillåts Sigourney Weaver spela 14-årig flicka (Kiri är dotter till forskaren Augustine) och Stephen Lang får återbesöka storskurken Quaritch - nu som en blå och hyfsat hämndlysten avatar.

 

Storyn har inte direkt blivit mer komplicerad än sist. RDA, storföretaget från Jorden, har insett att Pandora verkar schysst att bo på när vår egna hemplanet går åt skogen. Planen är att ta kolonisera månen och tysta ner alla upprorsmakare som misstycker. Samtidigt har Quaritch en egen, personlig vendetta mot Jake Sully, för att han förrådde människorna i första filmen och tog strid för Pandora.

 

Med andra ord handlar det om rätt simpla och klassiska, för att inte säga förutsägbara, konflikter - mycket likt första filmen. Men insatserna är högre nu när våra två hjältar har en hel familj att skydda. Jake och Neytiri måste lämna den trygga regnskogen för att gömma sig i ett annat hörn av planeten.

 

”Avatar: The Way of Water” är som sist ett ambitiöst tekniskt hantverk. Sömlöst blandar man samman CGI-miljöer och performance capture med äkta människor och live-action-scener när nya delar av den vackra planeten öppnas upp. Var datorpixlarna slutar och riktiga bilder tar vid är omöjligt att säga. Och detaljrikedomen i varje ansikte är så mycket bättre än i filmen från 2009. Jag glömmer snart att det inte är riktiga skådespelare jag tittar på.

 

Från trädkramarna vi mötte i första filmen förflyttas vi till en annan naturkär klan som lever i harmoni med vattnet och alla dess varelser (Kate Winslet är en av skådisarna som göms bakom blågrön digital illusion).

 

Hela mellanakten är i princip som en lång och stämningsfull skärmsläckare designad för att ge maximal zen-känsla, när barnen Sully simmar runt och blir polare med fiskar. Artificiella bilder till trots (finns det verkligen inte ett hörn av Pandora som bara får vara skitigt och trist?) är det faktiskt rätt mysigt, och vi får spendera mycket tid med de nya karaktärerna.

 

Speciellt är det pojkarna Neteyam (Jamie Flatters) och Lo'ak (Britain Dalton), samt människovalpen Spider (Jack Champion) som utgör filmens huvudroller - överraskande nog mer än deras föräldrar. Man blir snabbt fäst vid hela den unga ensemblen och engagerad i deras öden.

 

Emellanåt blir det också riktigt rörande familjedrama. Men lugn. Action-Cameron vet vad publiken vill ha, och ser till att bjuda på en del maffiga strider innan eftertexterna rullar.

 

Han vet ju hur man bygger en popcornfilm. Här varvas hård krigsaction med emotionella scener och urläckra vyer i en välbalanserad filmupplevelse gjord för en enorm bioduk. Även när dialogen haltar och klyschorna hopar sig (manus är inte alltid Camerons starka sida, det ska gudarna och Eywa veta) så sitter man där som klistrad.

 

Teman som spiritualism, svåra uppoffringar och föräldraskapets utmaningar genomsyrar filmen. Samt en hel del identitetssökande. "Avatar: The Way of Water" väcker återigen sympati för underdogs och en uppskattning för naturens under. I dessa tider förs tankarna lätt till familjer som tvingas lämna sina hem på grund av krig. Men Camerons baktanke är framför allt att få oss att upptäcka vår egna hemplanets skönhet och värna om den.

 

Ändå saknar jag den där stora wow-faktorn. Jag hade hoppats på att få tappa hakan åtminstone en gång. Speciellt när vi talar om kungen av uppföljare - Camerons ”Aliens” och ”Terminator 2” är fortfarande praktexempel på hur man tar en grym film och gör en tio gånger större tvåa som krossar alla förväntningar. Jag undrar om ”Avatar”-franchisen begränsas av en story som inte kan bli så värst mycket mer spännande än vad vi redan sett. Nu planeras tre filmer till, med risk för att det snart blir till en urvattnad såpopera.

 

Visst, jag är inte helt imponerad, men hinner heller aldrig bli uttråkad under det tre timmar långa äventyret. I denna Marvel-era när nya påkostade rymdäventyr pumpas ut varannan vecka har James Cameron iallafall inte glömt en av filmskapandets viktigaste delar. Att bygga karaktärer som publiken tar till sina hjärtan. Han får oss att känna saker både för de datoranimerade gubbarna men också för djuren. Specifikt en sårad Tulkun, en slags jätteval, som blir lite av filmens motsvarighet till en gullig Disney-sidekick.

 

Den länge emotsedda ”Avatar”-uppföljaren är verkligen årets julklapp till popcornpubliken - ursnygg, storslagen och emotionell. I slutändan är det en rätt tunn och traditionell historia där mycket känns bekant som drar ned mitt betyg till en trea. I hans strävan efter att göra en så bred och universell film som möjligt blev det lite för slätstruket och mainstream. Och jag måste säga att jag saknar när Cameron gjorde filmer för vuxna.