Away from Her 2007

”I never wanted to be away from her” är Grants enkla förklaring till varför han en gång i tiden sa ja när Fiona friade till honom. Livets ironi tar dock ut sin rätt när Fiona insjuknar i Alzheimers sjukdom. Symboliken i de vackert fotade scenerna där Fiona i ett förvirrat tillstånd irrar runt på långfärdsskidor i det stillsamma kanadensiska vinterlandskapet är stark. Fiona är sakta men säkert på väg att försvinna. Bort från Grant.

Det är sällan man får tillfälle att komma nära äldre människor på den vita duken, då de ofta inte tilldelas huvudrollerna och får chansen att bada i strålkastarljusen. Än mer sällan är det som kärleken och relationen mellan ett äldre par står i fokus. Förmodligen för att kärlek och sex mellan äldre människor är smått tabubelagt i vår ungdomsfixerade kultur och därmed inte har något naturligt utrymme i det. Något annat som inte heller går ihop med den västerländska sekulariserade kulturen är människans dödlighet och vad påminner oss mer om den om inte människor som faktiskt börjar närma sig livets sista raksträcka?

Därför kan jag inte bli annat än glad över att Sarah Polley dammat av en av sina favoritnoveller och valt detta okonventionella ämne för sin regidebut. I ”Away from Her” får det gifta paret Grant och Fiona Anderson illustrera hur livet helt kan byta riktning när den ene plötsligt diagnostiseras med Alzheimers sjukdom och måste institutionaliseras. Filmen har en spännande uppbyggnad och hoppar mellan upptakten till Fionas institutionalisering och tiden efteråt, då hon vistats på vårdhemmet under en längre tid, där den förra bit för bit förklarar den senare. Intrycket man får är att de tycks ha levt ett bra liv tillsammans, tills man abrupt blir konfronterad av det stora sveket som ligger och skaver under ytan.

Grant (Gordon Pinsent) har svårt att förlika sig med tanken på att denna sjukdom verkligen har drabbat Fiona (Julie Christie) och intalar sig själv att vårdhemmet bara är en tillfällig lösning. Desto större blir då hans chock och förtvivlan när han efter en månads isärvaro, för sådan är vårdhemmets policy, upptäcker att Fiona utvecklat en opassande intim relation till Aubrey, en manlig patient. Denna scen när Grant och Fiona möts igen är så skickligt gjord att den länge lyckas hålla mig spänt gissandes om dess fulla innebörd. Detta är riktigt hjärtekrossande material.

Det är den fulla inebörden som till slut tvingar Grant att vakna upp och känna lukten av kaffet. Hans förnekelse kommer till ända då han inser att det är Fionas välbefinnande som är viktigast, även om den bara kan uppnås på bekostnad av hans eget. Till viss del drivs han säkert av sina skuldkänslor och hur han agerar nu blir på något vis hans botgöring. Länge verkar han också själv känna att detta är hans bestraffning. Grants djupa kärlek till Fiona tycker jag skildras på ett övertygande sätt, utan att den någonsin riskerar att slå över i sentimentalitet. Jag känner verkligen med honom, trots att jag vet att han tidigare betett sig som ett as.

I detta brutala och skoningslösa sjukdomsförlopp där livet utdelar käftsmällar åt alla och envar, lyckas man ändå med bedriften att inflika ljusglimtar. Kontentan för mig blir att hur hopplöst allting än verkar så kan man kanske manövrera sig genom livet och komma ut på andra sidan igen. Kanske till och med sona sina brott och bli den människa man en gång hoppades på att bli.