The Baader Meinhof Complex 2008

I en våg av filmer där dagens stora tyska regissörer gör upp med landets dunkla förflutna har filmer som ”Undergången” och ”De Andras Liv” nått stora framgångar världen över. ”Baader-Meinhof Komplex” är nästa i film i raden av politiska tyska storproduktioner, filmen behandlar födelsen av Röda Arméfraktionen (RAF), även kallade Baader-Meinhofgruppen – en terroristgrupp på yttersta vänsterkanten bestående av radikaliserade barn av nazistgenerationen som drev Tyskland mot undantagstillstånd under 1970-talet.

Filmen öppnar helt strålande genom att regissören Uli Edel målar upp en levande och helt trovärdig bild av ett Berlin -67 där studentrörelsen kokar av ilska i ett Västtyskland som ännu inte lyckats skaka av sig sitt mörka förflutna och fortfarande hade forna nazister i regeringen. Under ett statsbesök urartar en fredlig demonstration till ett vidrigt gatukrig där Berlinpolisen går in hårt och skjuter en student. Där på Berlins blodstänkta gator föds RAF, till en början en grupp högljudda vänsterradikala studenter som var missnöjda med hur deras regering stödde den amerikanska imperialismen, men som med tiden skulle utvecklas till en professionell terroristorganisation som sysslade med bankrån, bombdåd, kidnappningar och lönnmord av högt uppsatta politiker.

Skådisensemblen i denna jätteproduktion består av den verkliga gräddan av unga tyska skådespelare, i centrum står Moritz Bleibtreu ("Spring Lola") som den drömmande revolutionären Andreas Baader och Martina Gedeck ("Den Innersta Kretsen") som Ulrike Meinhof, toppjournalisten som bestämde sig för att lämna sitt trygga familjeliv och barnen för att bli terrorist. Vi får även se den fantastiske Bruno Ganz ("Undergången") som den sluge Rikskriminalchefen Horst Herold, men allra vassast är nog Johanna Wokalek som trots få repliker skapar något eget och levande med sin aktivist Gudrun Ensslin.

Det är ingen lätt uppgift som ”Undergången”-producenten Bernd Eichinger och regissören Uli Edel axlat, att göra en engagerande och rättvis skildring av ett så kontroversiellt ämne, baserat på Der Spiegels chefredaktör Stefan Austs bästsäljande bok, som sträcker sig över ett helt decennium. Dessutom hade filmmakarna som ambition att göra skildringen så autentisk som möjligt när det gäller alltifrån kläder till dialog och antal avlossade skott under attackerna.

Bäst fungerar just den visuella biten, det riktigt märks i varje scen att ”Baader-Meinhof Komplex” är Tysklands dyraste film genom tiderna, Allt är så överväldigande snyggt genomfört och tidskänslan är så total att koncentrerad filmkvalité rinner ur öronen på Bruno Ganz när Uli Edel med handhållen kamera i kvasi-dokumentär stil tar med oss i en tidsmaskin till 70-talets Västtyskland och låter publiken själva avgöra var gränsen mellan sexig revolutionär och mördande terrorist går.

Men hur ambitiöst det än känns så kan man inte komma ifrån ”Baader-Meinhof Komplex” enorma komplexitet då filmen består av så många olika lösa scener att den hade gjort sig bäst som en miniserie för TV, tankarna går till hur Michael Marcimain segmenterat ”Lasermannen” och ”Upp Till Kamp”, två serier som inte är helt olika detta tyska mastodontprojekt. Edel har velat gå på djupet, både under gruppens födelseår och under den långa rättegångsperioden vilket gör att filmen känns ändlös när andra generationens aktivister senare skrider till verket, ändå behövs det ännu mer för att historien riktigt ska engagera en.

Tillsammans med de anknytande händelserna i Spielbergs ”München” ger filmen en fascinerande inblick i födelsen av modern terrorism och utan att dra klumpiga 9/11-paraleller visar den nya generationer att begreppet terrorism fanns långt före al-Quaida. ”Baader-Meinhof Komplex” är till lika delar en viktig historielektion som en lektion i modern filmkonst.

ONÖDIGT VETANDE "Baader-Meinhof Komplex" är Tysklands Oscarsbidrag i klassen bästa icke-engelskspråkiga film.