Babas bilar 2006

Långt där uppe i norraste Norrland blir en rysk lyxhustru trött på sin gangster till make och rymmer i all hemlighet, efter att hon sålt hans Cadillac för att få ihop pengar. De bastanta bröderna Penti, Pekka och Pasi, som istället för att vakta Eleena ägnade sig åt varje finnes favoritsyssla – bastun – får först ett straff de sent glömmer, sedan ett uppdrag: de ska ta tillbaks bilen. Gärna hitta frun, men främst bilen! Cadillacen tillhör nämligen inte den ryska gangstern utan en ännu större, farligare gangster, och det är en som inte lär bli särskild glad över nyheten.

Nu är det ju så att Baba, den lokala bilhandlaren med stor käft och låg moral, redan sålt vidare Cadillacen som är på väg mot norska gränsen med en ytterst nöjd klon av vår konung bakom ratten. Mitt i dramat hamnar något oansvarige fiskaren Jojo, som brukar utföra mer eller mindre skumma uppdrag åt Baba för pengar, och Jojos gnälliga men söta flickvän, tillika Babas dotter, Anso. De finska bröderna är inte att leka med, den ryska maffian är verkligen inte att leka med, och Baba och hans allierade måste snabbt hitta på ett sätt att ställa allt i sin ordning igen.

Svenska actionkomedier kommer sällan oftare än en gång om året, så ”Babas bilar” är ett välkommet – om än med visst förbehåll – tillskott till genren. Orden ”svensk” och ”actionkomedi” i en och samma mening klingar sällan bra, och detta är knappast filmen som kommer ändra allmänhetens uppfattning i ämnet, men att skapa något slags filmiskt mästerverk var heller inte avsikten. ”Babas bilar” ska istället underhålla, och riktar in sig på en främst yngre publik som inte kräver mer än så av en film.

Regissören Rafael Edholm lånar friskt från det stora imperiet i väst, och både Clintans westerns och Tarantinos eller Guy Ritchies coola actionfilmer har stått som inspiration. Slutprodukten blir ett hopplock som inte andas nytänkande eller är fritt från klichéer, men det är också en medveten pastisch med mycket ironi. Konflikterna avlöser varandra på löpande band, skurkarna är fler än man orkar hålla reda på, och den norrländska snön får täcka fler och fler lik ju längre in i historien vi kommer. Manuskriptet är med andra ord helt i Ritchie-anda.

Dock saknas det helt känsla för det häftiga bildspråk som hör till, och ofta förstärker upplevelsen, i den här typen av film. Edholm är inne och nosar lite på det området, men vågar sig inte på mer än någon enstaka snabb utzooming eller splitscreen när två personer talar i telefon. Ulf Malmros experimenterade mer än gärna med kameravinklar, foto och klippteknik i sköna ”Smala Sussie”, och fick till det, så jag kan bara se en tänkbar orsak. När en film är gjord för att inte tas på alltför stort allvar av biopubliken, tar filmskaparna ofta också lätt på sitt arbete och lägger inte ner mer krut än vad som anses absolut nödvändigt på ”småsaker” som det tekniska. Det finns oändliga exempel på det, både här och i Hollywood. Även filmens karaktärer och dialogen hade mått bättre av lite extra omsorg, de flesta är inte bara stereotypa utan också platta, och därmed tråkiga att följa.

För att vara en orgie i gangsters, våld, lustiga dialekter och låga skämt känns det som att ”Babas bilar” kunde ha blivit en betydligt roligare och coolare film än vad den är. Men om den inte tas på för stort allvar och man är beredd på vad man ger sig in på, är det en alldeles lagom underhållning för stunden.