Babygirl 2024

Romy (Nicole Kidman) lever ett till synes perfekt liv. Hon är VD för ett högteknologiskt e-handelsbolag och bor med sin man och tonårsdöttrar i en lyxig våning i New York. Hennes make (Antonio Banderas) är en framgångsrik teaterregissör som älskar sin fru. Romy älskar sin man också, men trånar efter något mer, något förbjudet, någon annan. När en ung praktikant, Samuel (Harris Dickinson), kommer in på hennes kontor bubblar en massa undertryckta fantasier upp inom henne, och de två inleder en relation som hotar att ödelägga Romys tillvaro fullständigt.

 

Regissören Halina Reijn debuterade med den otroligt underhållande och färgsprakande ”Bodies Bodies Bodies” (2022). Här har hon bantat ned effekterna och skapat en något nedtonad variant av den klassiska erotiska thrillern. Denna gång är könsrollerna ombytta, och vi får se en äldre kvinnlig chef ge sig hän och med entusiasm bli fingrad av en yngre manlig anställd.

 

Romys karaktär bygger på idén om att makt skapar en längtan efter underkastelse och att bli sexuellt dominerad. Detta är anledningen till att hon trots alla risker, väljer att hänge sig åt de moraliskt tvivelaktiga, men spännande fritidssysslorna på jobbet. Med den förbjudna sadomasochistiska affären som bakgrund låter Reijn sina karaktärer utforska diverse svårigheter som följer tänjandet av sexuella gränser.

 

Att kalla "Babygirl" för en feministisk tolkning av lättklädd neurotisk spänning är inte fel. Dock är det inte hela sanningen heller. Feminismen är inte skriven på näsan eller ens drivet i detta, utan snarare resultatet. Filmen synar maktbalansen ur ett annorlunda perspektiv och undviker därmed många heteronormativa stereotyper. Den tar också upp andra komplikationer på arbetsplatsen som uppstår ur en generationsklyfta. Till exempel konflikten mellan den yngre och äldre kullens idéer gällande inkluderings- och mångfaldsproblematik, kontra effektivitet och ekonomisk lönsamhet.

 

Kidman spelar Romy med ovanlig inlevelse. Hon bär hela tiden ett uttryck av rädsla, men också längtan efter det som är det farliga. Hon vet vad som riskeras, vilket bara förstärker njutningen hon upplever i maktspelet med Samuel. Jag har på sistone haft lite svårt att helhjärtat tro på Kidmans agerande, då hon blivit allt stramare i fejset. Här är hon dock tillbaka och tar sig an sin karaktär med stort mod och ett engagemang jag inte sett på ett tag. Stel i ansiktet är hon förvisso fortfarande, men Kidman lyckas ändå med blick och kroppsspråk gestalta de komplexa känslorna som driver Romy. Till exempel känns det rätt vansinniga risktagandet och vissa av de vidriga fantasierna, som något högst mänskligt, vilket gör att vi åskådare kan relatera till, men också känna med karaktären.

 

Dickinson är också helt klockren som den unge mannen som får Romys värld att skaka. Han glider smidigt, både bokstavligt (i en mycket trivsam och lättklädd dans till George Michaels ”Father Figure”) och bildligt in i rollen som Samuel. Han är nyfiken, ungdomligt kaxig, men samtidigt sådär lite charmigt tafatt.

 

På ytan är det här ett ganska konventionellt drama om relationer som är tabu, men den överraskar ändå genom att helt välja bort moralismen som i liknande filmer brukar ta rodret mot slutet. Reijn har medvetet minskat även spänningen och strävar istället efter att kasta ljus på komplexiteten när det kommer till ämnen som begär och samtycke. Hon använder sexscenerna som en motor i berättelsen om makt och relationsdynamik, utan att tappa fokus på den vid sidan förekommande, sorgliga historien om otrohet och en familj i kollaps.

 

"Babygirl" är sammanfattningsvis en berörande, smart och underhållande film som utmanar normerna kring moral och kvinnlig sexualitet. Genom att utforska kvinnors erotiska begär i en mansdominerad och ofta trångsynt värld bjuder filmen på en angelägen diskussion om makt både i och utanför sovrummet.