Back to Black 2024

En excentrisk själ med fängslande altröst och svart humor som gav oss hitlåten ”Rehab” är troligen så de flesta minns Amy Winehouse. Sångerskan som dog till följd av alkoholmissbruk vid 27 års ålder.

 

Dessvärre vet jag inte mycket mer om henne efter att ha sett biopicen ”Back to Black”. Annat än att hon länge trånade efter den kokainmissbrukande Blake Fielder-Civil (Jack O’ Connell), som hon skrev låtar om ibland. Och att regissören gillar sångfåglar i bur. Bokstavliga sådana, men som symboliskt också får stå för Amys brinnande ensamhet.

 

Filmen är i stort en tripp i närbilder på Amys (Marisa Abela) perfekt, eller rinniga, eyeliner beroende på rådande promillestatus. Det som kunde blivit ett intressant porträtt av en mycket kreativ individ är i stället en slentrianmässigt utförd tragedi av en destruktiv parrelation.

 

Att Blake tar upp plats är inte problemet, det är hur. Regissören Sam Taylor-Johnson tar till alla genvägar för att inte trampa någon på tårna och resultatet är extremt förutsägbart. Trist. Som att lyssna till ett mediokert coverband spela ens favoritlåtar. Manusförfattaren har genom att låta varje scen och dialogutbyte tillrättaläggas till leda, fått hennes livsöde att verka nästintill banalt. Och oftast är det som sker bara till för att trigga Amy att skriva nästa låt. Extra sorgligt då att de som lagt till undertexter inte ens bemödat sig med att översätta dem.

 

Tragedin till trots skrattar jag ibland. Det beror dock inte på Amys skarpa humor, utan på hur överdrivet badboy Blake är. Och hur mån regissören/manusförfattaren samtidigt varit om att inte visa upp honom på ett sätt som gör att han kan känna sig kränkt. Detsamma gäller Amys pappa Mitch, vars intentioner ifrågasatts, men som här tycks vunnit ”Dad of The Year”.

 

Taffligast är ändå när Blake, efter deras första natt tillsammans, tar en lina kokain till frukost, vilket lite lättsamt leder dem in på samtalet om droger. På detta sätt undervärderas ständigt de tunga teman filmen ska beröra.

 

Ett annat typexempel på detta är när Amys rumskompis dyker upp i en (endast en) scen för att förklara för publiken att hon hört Amy spy och därav antar att hon har bulimi.

 

Där finns ett helt paket av dessa sidokaraktärer som är med i en scen eller två enkom för att driva händelsen framåt. Och för den som inte har stenkoll på vem Amy haft som rumskompis, eller vilka tjejer de var hon startade sin hiphop-grupp med som barn är det svårt att hänga med. Oturligt nog har den som skrivit undertexterna också tagit fel på mormor och farmor. Där farmodern var en stor person i Amys liv. Mormor kanske lika så, men inte omtalat.

 

Marisa Abela anstränger sig till det yttersta för att levandegöra Amy, men det känns aldrig autentiskt, vilket beror på att filmen inte säger någonting som du inte redan läst om i valfri skvallertidning. Om ens det.

 

Kanske trodde regissören att filmen kunde sälja på Amys garderob (förvisso fabulös) och haka på rådande 00-trend. För det jag tar med mig efteråt är en borttappad ballerinasko, men också hur sorgligt det är att ännu en kvinnas livsöde på rutin bortförklaras med vildkatts-neuroser.

 

I stället för att titta närmre på varför lejoninnan rivs och bits har hon igen förvandlats till en vacker sångfågel i bur. Som vi, liksom paparazzon, betraktar på tryggt avstånd. Långt från ömma tår.