Michael Jacksons 'Bad' - Så kom den till 2012

"Bad 25" handlar om Jacksons album "Bad" som blev hans uppföljare efter dundersuccén med "Thriller". Då den plattan blev den mest sålda och finansiellt framgångsrika genom tiderna var det många som menade att något i samma klass skulle vara omöjligt att åstadkomma, vilket satte enorm press på krafterna bakom "Bad". Spike Lee går igenom albumet och människorna bakom det låt för låt, sound för sound. Genom intervjuer och gedigen research får vi i publiken en bred inblick i vad som låg bakom låtarna, var de kom ifrån. Detta är rena guldgruvan för musikintresserade då man verkligen får se vad som försiggår bakom den färdiga skivan, bakom turnéerna och glamouren.

För oss som är starkt filmintresserade finns det också en hel del att hämta. När varje låt presenteras får vi inte bara information om just låtens framkomst, utan även låtens musikvideo får mycket utrymme. Många regissörer som intervjuas känner jag inte till sedan tidigare, men när exempelvis Martin Scorsese och Thelma Schoonmaker dyker upp och berättar om deras arbete med musikvideon till singeln "Bad" kan man inte göra annat än njuta. De pratar om hur videon gav Wesley Snipes en av sina första roller, hur de mer "filmiska" scenerna hanterades och hur dessa balanserades mot all sång och dans. Helt fantastiskt. Då "Bad" hade hela nio låtar (av elva) som fick officiella musikvideor finns det gott om liknande guldkantade ögonblick.

När det gäller själva musikbiten finns det också en hel uppsjö med trevliga intervjuobjekt. Jackson-kollaboratörer á la Quincy Jones, Sheryl Crow, Siedah Garrett, Bruce Swedien och Glen Ballard får alla säga sitt, men även Jackson-fans som Mariah Carey, Usher, Chris Brown, Stevie Wonder och... Justin Bieber finns med bland de som intervjuas. Någon enstaka gång hör man Spike Lee inflika eller ställa en fråga på andra sidan kameran, men det är sällan.

Trots att dessa intervjuer är väldigt intressanta och stundtals ögonöppnande blir de lite enformiga och enkelspåriga efter ett tag. Inte en enda själ har något negativt - eller något som på något sätt går emot någon annans hyllning - att säga, utan det blir en uppskattningsfest rakt igenom, ett gäng människor som alla berättar om vilken magisk människa Michael Jackson var. Visst, det är ju lite av en fan-dokumentär från Lees sida och allt är väldigt varmt och mysigt, men det skulle vara skönt med någon som bryter någonstans och lägger fram något nytt på bordet, vilket aldrig händer.

Mot slutet av dokumentären går den förutsägbart nog över till att bli en gråtfest över Jacksons död, precis som "This is it". Men trots att det ibland känns lite väl överdrivet och utdraget måste jag erkänna att även jag själv satt där och småsnyftade lite i salongen. De här människorna älskade verkligen Michael, och hans död krossade många av dem för väldigt lång tid framöver. Man känner sannerligen - i alla fall jag - avtrycket som han gjorde i världen och vilken musikalisk legend det faktiskt var som lämnade oss, mer påtagligt än tidigare. Sammanfattningsvis blir knuten på dokumentären både positiv och negativ, den är förutsägbar och utdragen, men ändå så emotionell och gripande, även för personer som mig som ställer sig ganska neutralt till Michael Jackson och hans musik.

Alltså, även om man inte är något större Jackson-fan kan den här dokumentären passa bra. Det är inte bara Jackson i centrum, det är tekniken och arbetet bakom musiken, konstruerandet av storskaliga musikvideor och en inblick i en gigants avtryck på musiken vi hör i radio varje dag. Allt är lätt och gulligt upplagt - vilket till viss del blir tråkigt - men den har också vikt och berör mig som tittare. En riktigt bra dokumentär helt enkelt, men inget banbrytande.