Bad Behaviour 2023

Sundance-festivalen bjuder i år på flera titlar som utforskar människans sökande och skapande av mening. ”Bad Behaviour” sällar sig till denna grupp med sin underfundiga och rättframma ton om hoppets funktion i våra liv. Med första bildrutan vaggas vi in i ett harmoniskt lugn med hjälp av självhjälpsgurun Elons stämma. Mamma Lucy (Jennifer Connelly) är på väg till hans tystnads-retreat någonstans utanför San Francisco.

 

Jag kan inte annat än småfnissa. Nästan alla i min närhet har varit där. Sökt sig till tystnaden, till Himalayas bergstoppar, till ayahuasca-resorna, till dagens horoskop eller till kallbadhusen för att djupandas. Det har blivit lördagsgodis att utforska medvetandets och kroppens potential och begränsningar. Mot bakgrunden av denna vår samtid tar berättelsen avstamp och liksom för dem som försökt sig på en resa mot ”upplysning” är vägen ojämn, omtumlande, skrattretande, plump och samtidigt otroligt hjärtlig.

 

Lucy spelar en sökande mor som liksom dem flesta bär på ärr från barndomen. Vi får följa hennes konsekventa oförmåga att uttrycka kärlek (ordet som ingen vågar prata om) samtidigt som dottern (spelad av Alice Englert själv), troligen i ett sätt att få utlopp för sin självdestruktivitet, utforskar en karriär som stuntkvinna.

 

Relationen dem emellan är både nära och naturligt turbulent. Retreatet som mamman befinner sig på är alldeles lagom andligt för att vem som helst ska kunna spendera en vecka där. Tala-ut-rummet pryds med en menlös orkidé, mobiler får godtyckligt användas när det behövs, gurun röker när ingen ser och en av övningarna går ut på att leka mamma och bebis.

 

Det är i dessa stunder som humorn skiner starkast. Då kvinnorna i gruppen tävlar om vem som är mest upplyst och fotomodellen i sällskapet uttrycker att hon hellre tar livet av sig än åldras.

 

Tematiken får mig osökt att tänka på liknande filmer som Wes Andersons ”The Darjeeling Limited” och med tiden kanske (inte hoppas) jag att Alice Englert också hittar sin egen unika prägel. För nu är resultatet ganska ojämnt och rytmen spretig. Men det behövs likväl fler variationer av filmer där äldre kvinnor får utforska sitt perspektiv på tillvaron. Och som sådan är den högst charmig, skönt opolerad och en fin kontrast till exempelvis ”Eat, Pray, Love”.