Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans 2009

Abel Ferrara som regisserade "Den korrumperade snuten" 1992 ska inte ha varit överlycklig när han hörde om en remake. Att dessutom Nicholas Cage gör rollen som då inhades av Harvey Keitel fick förstås många att tvivla. Men har man en mästare vid rodret som tyska Herzog - som gjorde sig ett namn med 1979 års version av Nosferatu och på senare år tagit steget in i Hollywood via ett gäng uppmärksammade dokumentärer, bland annat "Grizzly Man" - så är det smart att ha lite förtröstan.

Faktum är att även om "Bad Lieutenant" har lånat idén om en polis med drogproblem och mer än förkastliga vanor så är det två olika filmer. Herzog ville egentligen inte använda samma titel, men han blev överkörd av producenter som förstås vet att de tjänar mer på uppföljare än nya idéer, hur konstigt det än är. Och medan 1992 års version handlar mer om hur en förtappad man börjar rannsaka sig själv och sitt beteende är den nya filmen en totalt tillskruvad, svart komedi där man kan gissa att Cage fått ordern "ju vidrigare desto bättre". Här finns inte mycket av ånger eller tankar på om han kanske borde ändra sitt liv utan han bara manglar på genom filmen och skaffar sig snarare värre egenskaper.

Från början är Terence McDonagh (Cage) en skötsam polis i New Orleans, men efter en ryggskada som får honom att börja ta medicin hoppar vi framåt 6 månader i tiden till en "lagens man" som fortfarande är briljant på sitt jobb men som också tar alla substanser han kan komma över.

När en senegalesisk familj hittas brutalt mördad, även barnen har i princip avrättats, så får Terence ta sig an det högprioriterade fallet. I början verkar han ha koll på läget och gör allt rätt - vad gäller fallet - men hans beroende tar över mer och mer av hans personlighet och samtidigt går hans privatliv käpprätt... Han försöker medla mellan sin alkoholiserade pappa och dennes fru, tar hand om den prostituerade flickvännen, Frankie (Eva Mendes), och muckar på så sätt med fel kille från maffian och han spelar bort pengar han inte har för att försöka försörja sitt missbruk.

Under hela tiden blir han bara mer och mer svinig både när det gäller metoder att lösa fallet på och sätt att hitta mer droger och när han tillslut blir satt under intern utredning ballar han ur totalt.

Kanske främst då men även tidigare i filmen finns en del scener som känns som omedelbara klassiker och som är fantastiska i sin absurdhet, som när han visar sig stå gömd bakom en dörr i ett äldreboende i väntan på sina förhörsobjekt medan han förstrött rakar sig, hur han babblar på till en av bovarna om att det är bra att han som pappa håller sig hemma hos sin familj även om han ligger gömd i en garderob varpå denna utbrister "Are you tripping?" eller repliker som "Shoot him again. His soul is still dancing".

Medan Cage saknar Keitels tyngd får man inte glömma att mellan de mer tramsiga rollerna så finns många ljusglimtar som i Adaptation, Lord of War och Leaving Las Vegas. I "Bad Lieutenant" gör han en av sina starkaste prestationer hittills och även om man nästan kan prata om överspel ibland, är det medvetet gjort för att stärka det humoristiska och bisarra och man kan se hur Herzog delvis går över till parodi i vissa scener. Att regissören har en speciell stil att ta sig an sina filmer är en underdrift och även här använder han udda kameravinklar, noir-mörka toner och sitt kännetecken - krälande djur i närbild.

Herzog har också lyckats vad gäller de mindre detaljerna. I bra biroller ser vi bland annat en fet och aggressiv Val Kilmer samt Jennifer Coolidges nerdekade alkistant. Och det finns så mycket genialt finlir av blickar och uppgivna suckar att man ser att inget lämnats åt slumpen.

Som vanligt är det många som blir besvikna när de jämför en ny film med tidigare verk. Mitt råd är att se "Bad Lieutenant" utan några referenser till den tidigare filmen. För se den, det bör ni göra.