Bad Moms 2 2017

”Bad Moms” (2016) var en tämligen usel komedi som tack vare sin tidsenliga premiss ändå undkom kölhalning hos kritikerna, med knapp marginal. Idén med ett gäng sönderstressade medelklassmödrar som revolterar mot den förväntade mammarollen genom att kröka, bråka och bryta konventioner i största allmänhet var nämligen lovande.

Visst hade upplägget förtjänat ett betydligt smartare utförande än vad som blev fallet, men trots att resultatet var en lika gapig som tondöv och vulgärfeministisk fars så fanns tanken där. ”Skaparna till Baksmällan” (så marknadsförde man filmen) ville med största sannolikhet ingen illa, ambitionen att skärskåda kärnfamiljens ojämna arbetsfördelning och outtalade men rigida könsroller på ett humoristiskt sätt var lovvärd.

Det var ”rätt tänkt”, som man storsint säger inom knattefotbollen när ens lagkamrat slår en felpassning som i teorin kunde ha blivit lyckad. När samma skojfriska upphovsmän nu återvänder med uppföljaren till vad som på oklara grunder ändå blev en succé i rent ekonomiska termer, har de konsekvent renskalat sitt koncept på försonande drag.

Storyn, och då får man vara väldigt generös i sin tolkning av det ordet, är att de dåliga morsorna från förra filmen lagom till jul måste hantera sina egna mammor, som av en ren slump våldgästar sina döttrar samtidigt.

Generationsskillnader och personlighetskrockar hanteras sedan med samma varsamhet som en utsliten boxningssäck. Man slänger in en trio knasiga modersgestalter i den fåfänga förhoppningen att stor humor ska uppstå på egen hand - Susan Sarandons bikermorsa röker gräs i bowlinghallen och tilltalar samtliga människor med "Dude", och Cheryl Hines spelar en hönsmamma som även med filmens interna, skojiga logik omedelbart borde bli tvångsintagen och lagd i spännbälte.

Addera en upphaussad amerikansk julstämning som är obegriplig till och med för européer, skaka om.

Resultatet är en film som kombinerar skränig, infantil kroppshumor med rent patetiska försök till verkligt känslosamma scener, och som ömsom lamslår och förolämpar tittaren i en oavbruten salva örfilar ända fram till eftertexterna. Då redogör jag ändå inte i detalj för den ofrivilligt komiska musikvideo som sätter punkt för spektaklet – en metaforisk, avslutande dropkick i näsroten på den eventuella publik som fortfarande sitter kvar i salongen.

Den här gången är det alltså inte ”rätt tänkt”, och att tala om ett feltänk är förmodligen inte heller aktuellt, här har man helt enkelt låtit bli att tänka överhuvudtaget. Dialogen tycks vara dikterad av en nioåring, och den största utmaningen för skådespelarna består i att dölja skammen över att man står på rollistan för kameran (inte alla klarar det).

”Bad Moms 2” lider även av vanföreställningen att den är skamlös och djärv i hur den objektifierar manskroppen (ett sorts tvärtomtänk!) samtidigt som man pepprar de kvinnliga karaktärernas repliker med grova svordomar och absurt omotiverade könsord. Det hade onekligen varit ett omskakande grepp på trettiotalet.

Att fått ha vara en fluga på vägen under det manusmötet. ”Vi låter tjejorna svära som borstbindare eftersom snubbar ju ofta gör det! Flip the script!” Tack för denna gärning i jämställdhetens namn, ”Skaparna till Baksmällan”. Försäljningsargumentet ”Skaparna till Bad Moms 2” lär inte pryda framtida filmaffischer i lika stor utsträckning.