Bad Neighbours 2014

Mac (Seth Rogen) och Kelly (Rose Byrne) är ett par som håller på att vänja sig vid vuxenlivet i form av nytt hus och relativt ny bebis. När villan bredvid säljs till en "fraternity" och intas av ett gäng partande college-killar, inser de snabbt att deras stillsamma lycka är i fara. Vad göra? Gå över, bjuda på en joint och försöka visa hur coola de är samtidigt som de smidigt får fram budskapet att de inte kommer att acceptera en alltför vansinnig ljudnivå dygnet runt.

Teddy (Zac Efron) och Pete (Dave Franco) är grabbklubbens ledare, och har tyvärr sin egna agenda - att göra sina namn odödliga genom att komma in i festprissarnas "hall of fame" där så ädla personer som upphovsmännen till togapartyn och beerpong finns. Den ursprungligen vänskapliga tonen grannarna emellan byts redan efter ett dygn ut till hätsk osämja och trappas snabbt upp till regelrätt krig där alla medel är tillåtna.

Handlingen låter enkel, och det är lätt att vara skeptisk till filmer i den här genren, där ofta samma mall av korkade karaktärer och sexfokuserade skämt används om och om igen tills de - likt ett par favoritjeans som nötts för mycket - spricker i sömmarna. Det spelar ändå ingen roll hur dumt det blir, för den trogna skaran die-hard fans dyker ändå upp så fort ett nytt verk når biodukarna. Ribban behöver inte läggas högre.

Därför är det så underbart överraskande när det dyker upp filmer där finliret sitter som gjutet. För trots att "Bad Neighbours" har sin beskärda del av ovanstående formula så har den ett par viktiga saker som många andra filmer i genren saknar, något som gör hela skillnaden.

Först och främst så lyckas skådisarna - ihop med regissören Nicholas Stoller ("Dumpad", "The Five Year Engagement") - frammana en sådan grym kemi karaktärerna emellan, att det inte hinner gå många minuter innan man fullkomligen älskar Kelly och Mac. Och Zac Efron verkar som Teddy äntligen ha hittat en roll som passar honom, efter många års sökande som mest lett till stolpskott.

För det andra är de nyblivna föräldrarna personer man faktiskt kan relatera till, istället för karikatyrer som ställs som en argsint motpol till frat-killarna. Filmen handlar till stor del om Mac och Kellys kämpande för att inte falla i tråkiga-föräldra-fällan, utan att få behålla lite av sina roliga liv från innan dottern Stella föddes. För faktum är att de faktiskt fortfarande vet hur man festar och dessutom har koll, något som visar sig om och om igen när de tar sig an grannarna i ytterligare en fight. Kellys strategi och utförande av planen "bros before hoes" är något av det bästa i seger-väg som skådats på länge - väl värt de applåder som scenen framkallar.

Här har manuset spelat en stor roll och det är ovanligt fullt av nyanser för att tillhöra en sådan här typ av komedi. Dialogen formligen sprutar mellan karaktärerna och är fylld med så mycket detaljer att man inte kan tappa fokus en sekund om man vill hänga med. Samtidigt har flera mindre scener fått liv genom kreativt skrivande, och välvalda stora namn i små roller - Lisa Kudrow som killarnas rektor är ett perfekt exempel.

Det går inte att låta bli att lägga märke till att det är första gången Stoller regisserar material som inte han själv eller Jason Segel har skrivit. Inte heller går det att undgå hur mycket bättre denna kombo är, när förstagångsskribenterna Andrew J. Cohen och Brendan O'Brien fått hålla i pennan. Kanske för att de inte lider av den i Hollywood så vanliga återanvändningssjukan.

De lyckas i alla fall med konststycket att skapa en film som känns som den bästa megafest man någonsin blivit inbjuden till. Aldrig förr har det känts så lockande att vara frat-boy - eller nybliven förälder.