Bad News Bears 2005

Det finns mycket som är obegripligt här i världen, man skulle exempelvis kunna grubbla över klassiska saker, såsom varför limmet inte fastnar inuti tuben, varför det alltid blir äckliga godisbitar kvar längst nere i påsen trots att man bara köpt sitt favoritgodis och varför det aldrig är upptaget när man ringer fel. Eller så kan man fundera över hur en person som gjort de underbara filmerna, ”Bara en natt” och ”Bara en dag” kunde ta i sådant skräp som ”Bad New Bears” med något annat än en lång tång.

Billy Bob Thornton upprepar här i stort sett sin roll från ”Bad Santa”, skillnaden är den att han nu inte spelar jultomte utan en avdankad baseballstjärna, vid namn Morris Buttermaker som tillbringar dagarna med att supa, försumma sin dotter och vara allmänt otrevlig. Konstigt nog verkar detta inte avskräckande på alla de vackra kvinnor, eller rättare sagt tjejer, som mer än gärna följer honom dit han vill gå. I utbyte mot en större summa pengar, går Morris (i vanliga fall brukar jag använda karaktärernas efternamn men Buttermaker låter så fånigt) med på att träna mellanstadiets minst talangfulla baseballag. Han gör dock inte mer än nödvändigt och sitter i princip av tiden han får betalt för, när han inte utnyttjar barnen som gratis arbetskraft. Men då Morris under lagets första match för säsongen ser hur hans lärjungar blir förnedrade på plan, beslutar han sig för att ta tag i det mesta som han borde ha tagit tag i för länge sedan. Och det visar sig snart, givetvis, att Morris är, innerst inne, en riktig hygglig och lojal kille. Nåja, att handlingen är oerhört förutsägbar kan nog de flesta som läser detta gissa sig till. Men det mest irriterande är inte bristen på överraskningar, utan just att vissa moment presenteras av personerna bakom filmen som överraskningar, trots att de inte är det. Jag menar, om man gör en förutsägbar film, borde man löpa linan ut och inte fega ut under arbetets gång. Detta kan i och för sig bero på att filmen är en remake på en nästan 30 år äldre film och att båda dessa filmers manus författats av samma man. Vilket skulle kunna betyda att det inte var regissören som med tvång pressade in så kallade spänningsfyllda moment, utan att allt detta var bestämt på förhand.

Sen är det svårt, om inte omöjligt, att göra en bra film om ett uselt lag, som får en f.d. stjärna som tränare och som sakta men säkert reser sig ur förnedringen och triumferar på slutet. Det har ju gjorts så många filmer på detta tema, att man måste komma med något extra för att hålla publikens intresse vid liv. Ett sätt är att göra en komedi av det hela, så att folk skrattar sig igenom filmen och inte noterar (eller bryr sig) att det de ser är gamla nyheter. Och här finns det största problemet, att ”Bad News Bears” marknadsförs av SF som en ”sanslös komedi” samtidigt som den inte är rolig. En liten parantes, jag undrar om distributören tänkt på att det använda uttrycket, teoretiskt sett, kan tolkas på två olika sätt - och jag tror faktiskt inte att chansen är särskilt stor att majoriteten av biobesökarna (om det nu finns någon som är villiga att betala pengar för att få se denna film) kommer att översätta formuleringen på det gamla vanliga sättet. För ärligt talat, är det verkligen kul att se en vuxen man muttra sårande förolämpningar till tolvåringar? Visst, man kan med framgång dra skämt som ej är politiskt korrekta, men något sådant kräver sin man och varken Richard Linklater eller manusförfattaren verkar ha de kvalifikationer som krävs för detta.

Fast samtidigt. Jag måste erkänna att jag log vid ett par tillfällen, åt scenerna i vilka barnen visar upp en total brist på respekt gentemot sin ständigt påverkade tränare. För det är skönt att barnen inte reducerats till lillgamla figurer som strör tänkvärda ord runtomkring sig, utan tillåts istället att vara normalt odrägliga och olydiga. Men detta är också det enda som är av en smula värde och räddar filmen från ett absolut bottenbetyg.