Bait 2019

Martin Ward har under en längre tid tvingats se fiskelägret där hans familj har arbetat i generationer förvandlas till en pittoresk turistort för välbärgade Londonbor (en svensk motsvarighet skulle kunna vara Bovallstrand på västkusten). Han är, för att uttrycka saken milt, missnöjd med utvecklingen. Martins bror har svalt yrkesstoltheten och skjutsar numera runt skräniga turister i brödernas samägda fiskebåt på halvtimmeslånga sightseeingturer. En sådan undergiven födokrok är otänkbar för Martin. Hellre en butter och strandsatt sjöbjörn än att sälja ut till överklassen.

Han läger ut sina nät från stranden, dricker öl på den lokala puben och anstränger sig så gott det går för att inte slå in pannbenet på pappan i den snobbiga familj som numera hyr hans gamla hus under högsäsongen. Det går, nätt och jämnt. ”Farsan skulle spinna i graven om han såg dig nu”, grymtar Martin till sin bror, som står och plockar upp hopskrynklade ölburkar och använda kondomer från däcket efter varje arbetspass.

Men mot gentrifieringen går det inte att vinna. Den här sommaren kokar motsättningarna och den samlade irritationen mellan urinvånare och turistnäring över, och en stulen hummer blir symbolen för den kapitalism som är i full färd med att förvandla grovarbetare som Martin Ward till fossiler. There will be blood.

Några sekunder in i ”Bait” fasar jag för det värsta. Är det en tom och överkonstruerad stilövning som hajpade britten Mark Jenkin vill locka oss med? 16-millimetersformat och ett grovkornigt, svartvitt foto som ibland tappar stilen alldeles, rent tekniskt. Är bildstörningarna åstadkomna med hjälp av ett modernt filter? Någon tycks ha använt en yxa i redigeringen och filmen verkar ha ljudsatts efter devisen våld framför finess. Dunsen av en fisk som kastas i en plasthink, eller för den delen av en människokropp som studsar mot durken, får biosalongen att skaka.

Det ska visa sig att regissören uteslutande har använt en antik Bolex-kamera och därför varit tvungen att dubba all dialog efteråt. Han har dessutom framkallat de 130 Kodak-rullarna med 16-millimeterfilm för egen hand. Så långt frågan om hantverksmässig autenticitet. Det är skönt att ha fel.

Nu säger ju inte ett sådant medvetet anakronistiskt tillvägagångssätt något om vad som berättas, men alla eventuella farhågor kommer på skam här också. ”Bait” är ett sällsynt lyckat exempel på en film där form och innehåll lever i perfekt symbios. Den uråldriga tekniken blir som personifierad av filmens huvudperson. Otidsenlig och förbisprungen kämpar för han sitt existensberättigande mot krafter som värdesätter helt andra värden än tradition och hantverk.

Här skulle det vara för billigt att dra en liknelse till den smala kvalitetsfilmens öde i en tid där de stora biografkedjorna serverar menlösa skrytbudgetproduktioner på löpande band. Men sanningen är att ”Bait” hade nått ut till en minimal publik även utan Coronapanik.

Det är skam på torra land, som Martin Ward förmodligen hade uttryckt saken.