Baksmällan del II 2011

"Baksmällan" blev en dundersuccé när den kom för två år sedan och blev en enorm hit inom sin genre. Medan vissa bekanta hyllade den som "roligaste filmen någonsin" så kunde jag tycka att den absolut var ovanligt rolig och underhållande men knappast ett hot mot klassiker med legender som Peter Sellers och Charlie Chaplin. Däremot föddes en komedigud av sällan skådad sort i fantastiska Galifianakis och lyckligtvis har de tagit tillvara på hans talang även här.

Storyn är av den enkla typen. Tandläkaren Stuart (Ed Helms), en ur kvartetten från första filmen, ska gifta sig och tar med hela gänget till bröllopet i Thailand där brudens familj härstammar ifrån. En kväll övertalas Stuart att ta en öl med grabbarna och brudens 16-åriga lillebror. Självfallet slutar kvällen i mer än en öl och dagen efter vaknar Stuart, Phil (Bradley Cooper) och Alan (Galifianakis) med ännu en baksmälla från helvetet. Med hjälp av Mr. Chow (Ken Jeong) - gangstern som kidnappade dem i första filmen -, en apa och diverse ledtrådar försöker de hitta Stuarts blivande svåger innan bröllopsklockorna börjar ringa.

Likt en traditionsenlig uppföljare har man här kört i samma spår som i originalet fast lite större, lite galnare och mer högljutt. Det blir tokigt värre där någon har en tatuering över hela ansiktet (istället för en utslagen tand), någon har haft sex med en transexuell prostituerad (istället för gift sig med en strippa) och någon blir attackerad av en apa (istället för en tiger). Det är ofta hysteriskt och våldsamt, där kul repliker varvas med överdriven slapstick. Det är stundtals tröttsamt och glest mellan de stora garven men tempot funkar ändå förhållandevis bra.

Medan stor del av målgruppen (unga män i tonåren) främst lär jubla åt typen av humor där någons skrev misshandlas så uppskattar jag personligen de lite mer subtila inslagen, varav Galifianakis står för de flesta. Hans relationskrankna, bortskämda och barnliknande knasboll var utan tvekan höjdpunkten i "Baksmällan" och han får fritt spelrum även här. Galifianakis har, till skillnad från ofta överspelande komediskådespelare som Steve Carell och Will Ferrell, ett fantastiskt lågmält minspel och imponerande tajming som gör att han är rolig nästan hela tiden vare sig han behandlar sina föräldrar som butlers eller fånstirrande käkar en melon.

De andra skådespelarna gör även sitt, speciellt alltid roliga Jeong, även om man slösar bort Paul Giamatti i en meningslös gästroll. Att man vågar vara lite grövre i humorn motiverar kanske inte att mycket handlar om våld, droger och prostituerade. Oavsett situation så är det aldrig direkt roligt att se någon knarka ihjäl sig eller bli skjuten. Och idén med en apa (som här visserligen röker och langar knark) i en komedi känns lite 80-talsljummet.

Det här är absolut en film för de som älskade första filmen, för dem så är det säkert en 5:a. För andra kan det funka som en lättsmält bakisfilm (ursäkta oavsiktlig ordvits). Ska man vara krass så hade det kunnat bli ännu bättre med färre olämpliga inslag och korkade slapstickskämt, men det kan man kanske inte begära av den här typen av film. Däremot hoppas jag få se Galifianakis i ett mer värdigt sammanhang med  bättre manus.